Inspirationen är ett tidvatten

Nej, man kan inte sitta och vänta på inspiration – ska det bli böcker måste man skriva ändå. Det har alla överkloka gurus så rätt i. Man får låta fingrarna klättra omkring på tangenterna som små fyllon på väg hem från krogen vid fem. De faller hit och dit och i bästa fall blir det nåt som går att behålla. I sämsta fall försämrar de något som från början ändå var rätt hyfsat.

Men ni vet. Görandet är det enda icke-artificiella botemedlet mot ångest.

Därför skriver jag varje dag i ur och skur. Åtminstone en rad. För den raden kan vara början på något. Den lilla skitraden kan trigga en tanke – eller en till rad. Och en till. Och så vidare. Raden blir ett stycke, stycket blir en sida, sidan blir ett kapitel och… ja… ni hajar hur det går till. Någon har sagt att skrivande är som att köra bil i mörker. Man ser bara typ 25 meter i taget, men vet ungefär vart man ska – därför fortsätter man. För en dag kommer man hem…

Medan jag har sysslat med att lägga rader till varandra har jag åldrats. Det märks på flera sätt. Numera är jag gråhårig, händerna är som små landskap av fåror och knölar och huden har liksom lösts upp omkring mig medan jag suttit och skrivit. Jag har liksom blivit… mjuk… på ett ganska trevligt sätt ändå.

Och texten förändras framför min läsglasögonprydda näsa. Nu skriver jag om andra saker och på ett annat sätt. Jag är modigare och säkrare – och mer vilsen än någonsin. Jag vetefan hur det går ihop det där? Dualitet är nog inget för mig, allt sker samtidigt hela tiden, som i kvantmekaniken. Komplexiteten tilltalar mig, vilket är en jävla tur eftersom livet tenderar att bli mer komplext för varje levd dag. Det blir ju inte precis enklare att leva med tiden, om någon nu trodde det.

Så. Man kan älska komplexitet, men samtidigt inte vara ett jättestort fan av tankekaoset den hela tiden genererar. Den lämnar liksom ett spår genom vardagen, som Hans och Gretas kaksmulor i mörkret. Och det spelar ingen roll hur många coacher man träffar, hur många terapitimmar man investerar i eller hur många kurser man går… det är ändå kaos.

Det är kaos att vara människa.

Därför skriver jag. Det är den enda platsen i min tillvaro där jag har ordning. Orden på raderna är mina försök till sorterade tankar – för jag vet precis hur jag vill ha det. Jag vet exakt när det är fel och åt helvete och dåligt och inte rätt. Det är det enda området i livet där jag har kontroll.

I slutet av maj i år fick jag embyrot till nästa bokidé (hur det skedde ska jag berätta när jag kommit lite längre i skrivprocessen). En vecka senare, i början av juni, satt vi på krogen, M och jag. Han frågade mig cirka tolv frågor om hur jag tänkt. Om karaktärerna, handlingen – om världen jag ville skapa. Jag pratade som en besatt i tio minuter och rev upp bipacksedeln till min hormonspiral ur handväskan eftersom jag hade glömt mitt block (kommer man någonsin ihåg blocken när man verkligen behöver det?).

Där, på lediga utrymmen vid sidan av beskrivningen av hemska biverkningar, skrev jag ner hela bokens struktur. Det brände i skallen. Inget fick tappas bort och när vi gemensamt kom på bokens sista twist var jag tvungen att ställa mig upp. Allt var glasklart, briljant och fulländat.

Det är det fortfarande. Det är bara lite… stökigt.. med raderna för tillfället… både på och mellan dem. De liksom hoppar omkring vissa dagar eller rör sig som vågor, drar sig undan. Vill inte lägga sig till rätta.

Nu är jag så pass uråldrig att jag vet hur det funkar: inspirationen är ett tidvatten. Ibland kommer den, sveper mig med, dränker mig i ord, suger ner mig under ytan och ger mig gälar och fenor och nya perspektiv. Sen drar den sig tillbaka. Lämnar torra stränder med sprattlande liv som sakta dör i solen. Allt stannar upp och det som ska dö – det dör.

Allt stannar utom skrivandet. Det måste fortsätta.

I väntan på nästa tidvattenvåg.

Och hittills har jag aldrig väntat förgäves.

Köp Efter Morris här: