Vi var borta på middag ikväll hos vänner. Alldeles för sent drog vi genom decimetersnön hem. Jag försökte hetsa kvällsrutinen lite eftersom klockan var mycket. Man ska aldrig hetsa. Det blir inte bra.

Vi ställde in Harry Potter och skulle bara dra en kort spökbok när de började bråka om vem som skulle ligga i mitten. Rufus låg som nån slags skitviktig Farao och vägrade flytta på sig. Julian bröt ihop och skrek att mamman skulle ligga i mitten. Sen fick jag akut nog. Slängde iväg boken och kommenderade sängläge.

– Jag tänker inte läsa ikväll för ni lyssnar ALDRIG på mig! Jag tänker inte sitta här och vänta på att ni ska bråka om skitgrejer!  Spelar det nån roll var vi ligger?! Boken tar max fem minuter att läsa liksom. Gå in till era sängar nu. Det blir ingen bok.

Alla skrek i munnen på varandra och jag förklarade att jag satte en gräns för vad jag pallade, att jag inte var särskilt arg och att även om jag hade varit det, så hade det varit helt okej.

– Du var ju skitarg på mig igår, Julian.  Jag kommer alltid älska dig, hur arg du än är på mig. Det är det som är så bra med mammor. Men jag kommer också alltid säga vad som gör mig arg. Ert bråk ikväll var helt onödigt och sånt gör mig förbannad.

– Men det är inte säkert ju… att du tycker om mig när du är arg…

– Jo. Det är säkert. Det är VERKLIGEN säkert. Vi är lite arga då och då, man blir det när man lever ihop. Inget konstigt alls.

Vi pratade en stund om kärlek och ilska. Jag stoppade om dem båda, körde pussochkram-rutinen (tar ca tre minuter per unge) och försökte lämna rummet.

– Mamma… det var skönt att prata om det där som vi just pratade om…

Fina, underbara, älskade. Jag nådde fram. Och jag såg på honom, på hela hans kropp att han var lättad.

Jag lämnade rummet och hörde hur fnisset eskalerade.

– Det ska vara TYST där inne nu, okej!

Tyst. Slår på teven som går igång på orimligt hög volym.

– Mamma! Det ska vara TYST där ute nu!

Följt av hysterisk skrattattack.

Skitungar. Jag älskar er.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: