Det var mitt förslag, jag vet. Och det blev bra, det vet jag också. Men herregud… påminn mig; gå aldrig mer i närheten av Heron City. Om möjligt. Heron City är en plats man endast passerar när man blåser förbi på motorvägen. Det är inte meningen att man ska liksom stanna där.

Jag slängde ur mig ord som “bio”, “film” och “Bilar 2” utan att kontrollera biljetter… som var slut på Filmstaden Söder och det fanns liksom bara ett alternativ då. Då hade jag också hunnit sms:a Julians bästis och fått bekräftat att han gärna hakade på. Plockade upp honom och körde genom ösregnet, försökte hitta parkering tillsammans med alla andra som redan hade betalat 90 spänn för en vuxenbilett och 70 för barn och också skulle se Bilar 2. Alla de som letade parkering och till slut hittade en plats, gick sedan längts upp i byggnaden och ställde sig i kön till automaten där man hämtar sina förköpta biljetter. Jag var ute i god tid, inledningsvis, men på nåt sätt så blev det plötsligt lite panik. Klockan gick fortare än kön, om man så säger.

Krisåtgärd.

Ställer Julian med kompis i godiskön “Stå här, bakom stora snubben. Hela tiden”. Ställer mig och Rufus i biljettkön. Han försöker rymma, för det ser mycket roligare ut i godiskön. “Nej, vänta med mig här”. Vänder mig om, ska vi säga mellan fem och tre sekunder. När jag vänder tillbaka huvudet ser jag en liten regnjacka med drakmotiv smyga bort. “Nej! Kom tillbaka! Du kommer bort! Jag hittar dig aldrig mitt i folkmassan här!”. Vi sniglar vidare. Till slut får vi våra biljetter.

Joggar tillbaka till godiskön. De två vännerna står så fint, på exakt samma plats där jag lämnade dem… längst bak. “Men… vad har hänt?”. “Vi gick ur kön, för vi blev lite rädda att den gick för fort”.

Okej. Dölja irritation. Jag förklarar att det börjar bli ont om tid nu. “Kan ni gå in själva så fixar jag godis?”. Alla vill det. Jag drar en snabblektion i hur man läser en biobiljett, pekar mot ingången och släpper iväg dem, hand i hand.

De går koncentrerat (typ som om de fått förtroendet att bära en väldigt viktigt ring mot ett avlägset slutmål). Åt HELT fel håll. Jag hojtar. De går. Jag hojtar. De går. Jag busvisslar högt som fan. De går. Pappan bakom mig; “Gå efter dem du. Jag håller din plats här”. Tack. Känner en liten strimma svett rinna längs ryggen, men hinner inte ta av mig tröjan.

Joggar efter den lilla klungan och vänder den åt rätt håll. Ränner tillbaka till kön som inte rört sig en tum. Diskuterar fenomenet SF med pappan bakom. Det visar sig att han åtminstone har en morsa till sina ungar. Hon sluter upp och tar med deras barn i salongen. Vi andra köar.

Och köar. Och köar. Vid det här laget har jag slutat kolla på klockan. Och kan bara hoppas att de tre små medbesökarna hittade fram till sina stolar.

Framme. “Tre såna där Bilar-menyer, lite snabbt”. Först då inser jag att jag bara har två händer. Bruden i kassan plockar fram popcornkartonger, speciella plastmuggar med särskilda sugrör. En leksak att sätta på locket. Och en liten kartong med nåt i (antagligen kopplat till filmen…). “Eh… jahja…”. Hon ler. Visserligen ett fint leende, men nånstans där i mungipan… liiite skadeglädje? Jag tänker snabbt. Öppnar min proppfulla väska, knökar ner kartonger och leksaker och fanstyg. Stoppar in biljetten mellan tänderna och tar ett famngrepp om alla popcornaskar och drickor. När jag forcerar kön bakom mig ropar pappan bakom mig “Bra gjort!”. “Eller hur! Skilj dig aldrig!”, skrattar jag sammanbitet, för att inte tappa biljetten.

Biljettryckartjejen ser lite äcklad ut när hon tar biljetten från munnen och stoppar tillbaka den. “Välkommen…”.

Man tackar. Filmen har naturligtvis redan börjat och det går inte att beskriva förnedringen hos en gammal filmvetare som försenad och halvböjd får väsa sig fram i mörkret, med famnen full av styggelsen popcorn och cola. På Heron fucking City. I skydd av mörkret glider jag till slut ner i en stol. Efter tre minuter har jag en snart femåring i knäet. Han sätter sig till rätta. Och jag med.

Sen somnar jag.

Och vaknar inte förrän Blixten är hemma i Kylarköping igen.

Men barnen älskade det. Och jag kände mig riktigt utvilad efteråt.

Så utvilad man kan bli för 90 spänn.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: