Lillebror vill vara som storebror. Som det varit genom alla tider, gissar jag. Den här lillebroren vill ha ett skrivbord han också. Jag sa “Sure” eftersom det här är det sista jag har råd med innan jag går ner i lön.

Vi åkte till IKEA. En söndag. Tillsammans med hela södra Storstockholm. En stor trött och två små förväntansfulla. Parkeringen – smockfull. Redan här drog jag ett djupt andetag – “gör bara, tänk inte”.

Vi tog rulltrappan upp och följde pilarna ner och ner och ner. På avdelningen för skrivbord hittade vi det perfekta. Alla glada (hade det inte funnits på tag-själv-lagret hade ni kunnat läsa stora rubriker om förolyckad Kamprad idag).

Sen gick vi till barnavdelningen. Två små glada och en stor svettig. Medan kidsen fikade chokladbollar för fem kronor styck, tog jag en kaffe och tittade på paren med magarna. De som gick som jag och barnens pappa gjorde en gång i tiden. De lyfte på madrasser, provstod vid skötbord, kände på tjocka och tunna filtar och skissade på medhavda på papper. Hur ska vi få in den här oumbärliga prylen nu när barnet kommer?

Jag tittade på mina små chokladmunnar (den ena har knappt en tand i käften) och funderade en stund på nästa steg. Var ska vi bo när de har 42 i skor? Det var så enkelt när de låg i livmoder, nu så mycket svårare. Hur många Skogaholms käkar en fjortonåring? Hur ska jag få hem all mjölk om jag måste sälja bilen? Hur kommer det kännas då? Kommer vi fortsätta prata eller blir jag ett nödvändigt ont som främst är en källa till månadspeng? Någon att övningsköra med. Så som ett litet tragiskt ego satt jag där och gick alla möjliga händelser i förväg. Jag var i princip redan ensam vid mitt köksbord, räknandes enkronor och tior för att få ihop det under månadens sista skälvande dagar. “Vart ska du?” “Ut…”. Jag tror till och med jag hade stripigt hår och urtvättad tisha.   

Jag blev en liten kobbe, långt ute till havs. Och väderprognosen spådde styv kuling.

Jag tog en klunk kaffe och glodde lite magar igen. Då insåg jag plötsligt att jag faktiskt redan är past all that. Och har jag klarat det så kommer säkert resten blir görbart. Alla de där magarna har ingen aning om vad som komma skall. De är också små öar, även om vi just nu, i deras fall bara snackar ljum sjöbris än så länge.

Med ens kände jag mig mindre ensam. Det är nog trots allt mer som förenar, än som separerar.

Vi är alla öar, men tillsammans blir vi en hel jävla skärgård.

Och vårt fastland är IKEA.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: