Jag har överskridit min julklappsbudget. Med råge. Men det ligger bakom och julafton framför. Så jag låter det vara.
Och när året går mot sitt slut blir allting så mätbart, inte bara pengar. Reflektionerna står som spön i backen. Återigen – ett händelserikt år. Svårt att överblicka var det kommer att placera sig i mängden, men jag gissar att det kommer att bli ett av de mer betydelsefulla när jag räknar ihop livet på dödsbädden (eller, det är ju inte alls säkert att det blir just en bädd).
De senaste veckorna har många av mina nära och kära haft det tungt. På samma gång. Jag vet inte vad som hände, men det bara liksom föll både till höger och vänster. Det kanske låg i luften vi andas. Jag är långt ifrån nån superwoman och det smärtar mig att allt man har är ord och öron att låna ut när man egentligen bara vill blåsa bort alla onda knutar.
Det är då jag slås av att, även om jag inte räcker på långa vägar, så har jag ändå fan så mycket mer att komma med nu än jag hade för några år sen. Det är pay back time nu. Jag ser att mitt skit kan blandas med andras skit. Minus och minus blir plus.
Och det är med stor kraft jag slås av hur livet faktiskt funkar. Hur allt går i vågor som rör sig över åren. Fram och åter. Ena stunden en skräckfylld vågdal som gör att man inte ser någonting annat än det kvävande vattnet runtomkring. Andra – en sån där skummig topp där man ser hela horisonten och allt är klart och tydligt. Man kan överblicka och se alla samband.
Det står liksom nästan aldrig stilla och rör sig i ojämna, om än rytmiska, cykler. En dal existerar inte utan en topp och tvärtom. De är varandras förutsättningar.
Nu är jag på vågtoppen. Och enda syftet med det är att kunna hojta ner till dalen “Hörrni! Jag ser sambandet!”.
Det var det ni alla gjorde när jag låg där nere i dalen och skvalpade i panik.
Att kunna, eller åtminstone försöka, vara stark när någon annan är svag. Kan det vara meningen med livet?
Förutom Hof då.
God jul alla! I vilket skick ni än är – i min hjärna är ni vackrast.
Senaste kommentarer