Nej, den går inte att få bort. Inte visuellt, inte känslomässigt. Det är som att den sökte upp mig för att liksom stanna kvar. Den har lurpassat. Och när det var dags, kastade den sig in i skallen och bet sig fast.
Jag befinner mig i en stor byggnad, någonstans i skogen i norra Sverige. Symboliskt på sitt sätt. Stora glasväggar ut mot ett mörkt skogslandskap. Snö. Kyla. Och en massa människor som rör sig oroligt i rummet. Vid en skärm står en före detta kollega och informerar oss alla om de löpande rapporterna som strömmar in från hela världen. Jorden är på väg att gå under och det kommer bilder, tweets, mail och nyheter om hur stora städer, delar av kontinenter och hav sjunker mot en avgrund utan slut. “Nu är London helt borta…”, rapporterar hon. “Det rör sig med hög hastighet upp över Nordsjön och når snart Norge. Nästa stad som väntas försvinna är Oslo.”.
Jag plockar upp min telefon i panik, för nu vet jag – om bara en liten stund finns jag inte mer. Måste ringa. Till M. Tala om att jag älskar honom och att jag inte vill dö ensam. Måste få tag i barnen, ta farväl. Men det går inte att koppla upp för 3G-masterna är utslagna.
Då går en ljudvåg genom rummet och jag tittar ut genom glasväggen. På natthimlen hänger en gigantisk fullmåne som långsamt börjar falla. Jag försöker räkna ut vad som händer och förstå. Framkalla kunskaper från grundskolan, om jordens dragningskraft, gravitation och fysiska lagar.
Vad innebär det? Jag måste veta innebörden och greppa situationen, innan den greppar mig. Om jorden inte förmår hålla månen kvar… då rämnar allt.
Allt mellan himmel och jord.
Människor springer ut på det snötäckta fältet i panik. Och precis när jag börjar förstå att alla fysiska lagar vi känner som sanna, nu har upphört – då lyfter människorna. En efter en, ser jag dem sväva upp. Ut i atmosfären. Upp mot oändligheten.
Jag tittar ner på mina fötter.
Precis när min egen kropp lättar från marken, vaknar jag.
Det är över en vecka sen.
Och den släpper inte taget.
Köp Efter Morris här:
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men den där drömmen kommer hålla tag i mig också, nu när jag har läst den. Wow. Jag är hemskt förtjust i apokalypser. Tycker om tanken att alla försvinner samtidigt.
Den kommer fortfarande tillbaka till mig då och då. Lika intensivt varje gång. Oerhört starkt. Oerhört verkligt. Man ska inte prata så mycket fysik med folk… som har namn som börjar på bokstaven M…
*ryser* usch!
Vackert! Ska jorden gå under, kan den lika gärna göra det vackert.