Natt. Brasa. Ett glas vin. Jag. Ett sovande hus. Jag visste inte hur mycket jag saknat det här lilla rucklet förrän jag kom hit igen för första gången på en månad. Det är märkligt hur en atmosfär så beslutsamt kan leta sig in i varenda cell.
Jag är överrumplad. Och tacksam.
Jag går över tystnaden och över det daggvåta gräset. Stövel mot jord. Rytmiskt. Som ett hjärta när det är regelbundet och som det ska slå. Under oändligheten går jag. Visserligen bara upp till dass, men ändå. Den här magiska himlen. Lilla pyttelilla jag mitt i oändligheten. Tro fan man behöver ett glas rött för att inte bara dö av litenheten.
Och som jag älskar att vara liten och obetydlig! Allt lättar när jag faller och blir en prick, en cell, en atom, en neutron. En sån där liten världens minsta partikel som någonsin upptäckts.
Ansvaret som fördelas på alla partiklar borde ju vara, relativt sett, mycket mycket litet.
Eller?
Om jag är en partikel som inte har någon som helst betydelse, så måste det ju innebära att jag måste legitimera mig själv. Min existens. Annars blir den meningslös. Och plötsligt blir det lätta ganska tungt. Släpa runt på nåt slags existensiellt ansvar mitt i allt. Mitt i logistik och föräldramöten och tvätthängning och läxläsning och gympapåsepackning – mitt i allt det så måste jag också parallelltänka på varför just jag ska ha förmånen att vara en partikel i allt det här underbara. Svårt att lägga på veckans to do-lista.
Svårt, men nödvändigt.
Jag älskar livet. Kan vi komma ihåg det på min begravning? Att jag älskade varenda minut, även de hemska minuterna.
Jag älskar att vara en partikel.
En meningsfull partikel.
Under, bredvid och runtomkring alla stjärnorna.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer