Den här texten fick sitt startskott när jag skrev mina morgonsidor – tre A4 som jag strömskriver nästan varje morgon. Det händer mycket i den där processen – stiga upp, brygga kaffe, öppnar blocket, fatta pennan. Det har blivit en ritual. I början kändes det motsträvigt att ställa klockan lite tidigare än nödvändigt, jag avskyr att gå upp, älskar att sova. Men nu har det utvecklats till ett beroende. Om jag inte gör det på några dagar börjar en oro krypa upp på mig, bakifrån. Jag saknar att landa på blocket innan dagen drar igång. Jag vill ha den där fixen av flow som morgonsidorna ger mig.
Meditation är underbart när det funkar.
Det är underbart – men svårt.
Har länge försökt nästla mig in i meditationskonsten, angripa den på mitt sätt. Det går bättre och bättre, nuförtiden grejar jag upp till 20 minuter om det vill sig väl.
Men det är svårt med tankarna ibland, som en motorväg genom skallen. Vissa dagar bullrar den så högt att det bara är att sätta sig i bilen och åka med, ingen idé att försöka stå utanför och andas. Jag accepterar det. Tror inte vi hjärntvättade västerlänningar har så lätt att kasta av oss prestationsfilten, den har blivit som en hud med åren.
Man gör så gott man kan.
Handen, pennan, bläcket
För mig har handskrivandet fungerat tiotusen gånger bättre. Att strömskriva – att bara låta vad som helst komma – har tagit mig närmare mig själv. Det låter flummigt och pretto, jag förstår det, men det har verkligen förändrat mitt förhållningssätt till det egna skrivandet, min kreativitet och prestationsångesten som alltid ligger på vänt.
Strömskrivandet är kravlöst, icke-dömande. Det är äkta frihet. Ingen ska någonsin läsa, inte ens du själv (om du inte vill). Det som kommer ut ur pennan hjälper dig att se var du befinner dig. Rörelsen i handen, bläcket mot papperet, raderna som fylls en efter en. Snirklarna (har jätteful och oläslig handstil, men det blir mer poetiskt med ”snirklar” right?), rytmen, processen.
Det är som att själen får hinna ikapp där i morgontystnaden.
Ibland kommer ingenting
Det kommer oväntade ord, tråkig vardagsplanering, poesi, ångest, minnen, detaljerade beskrivningar, undermedvetet läckage från dimensioner inuti, tacksamhet, bekännelser, självinsikter, mönster, pusselbitar.
Ibland kommer ingenting. Då skriver jag ”ingenting, ingenting, ingenting” – för det betyder också något. Jag har börjat ha ett mindre block vid sidan om där jag noterar genialiteter som kommer ut ur pennan – nya skrividéer, formuleringar, tankar som jag vill låta växa vidare. En mindre guldgruva, har det visat sig.
I början tittade jag ofta på klockan på spisen – ”Hur länge har jag hållit på egentligen?”. Det gör jag aldrig längre, nu mäter jag tiden i sidor. Eller mäter inte alls förresten, bara skriver tills raderna tar slut i blocket. Pulsen går ner, andningen i takt med de långsamma handrörelserna.
Jag har lagt ner många terapitusenlappar på att försöka lära mig att ”vara i nuet”, att inte stressa vidare, att vara mindful. Det har inte varit pengar i sjön direkt, men om jag bara hade vetat… att det hela tiden låg precis framför mig?
På mitt runda matbord.
Penna, papper, min process.
Den var där hela tiden. Jag var bara tvungen att upptäcka vägen till den.
Att tänka på när du provar strömskrivande som metod
Kan det kanske vara något för dig att prova morgonsidor? Det tar tid att komma in i det. Men ge det.. säg… sex veckor. Dela gärna med dig av hur du upplevde det. Vad får du syn på?
Tänk på att:
- Döm aldrig, låt det flöda på. Blir det skit, låt det bli skit. Det är inte viktigt. Det är inte för att det ska bli bra som du gör det.
- Skriv verkligen på morgonen. Ge dig inte in i massa andra intryck innan du börjar. Bara tystnad, dusch, kaffe, penna.
- Alltid för hand. Men det har du nog hajat redan. (Det finns studier som visar att handskrivande tänder upp samma platser i hjärnan som när du mediterar i lugn…)
- Spara sidorna om du vill, gå tillbaka om du vill – men det är inte nödvändigt.
- När det går trögt – skriv “det går trögt” hundra gånger, men sluta inte. Låt det komma så. Det är också en del av processen.
- Ge inte upp under de första jobbiga veckorna. Det kommer hända balla grejer, jag lovar! Härda ut. Det är värt det.
Köp Efter Morris här:
Hej 🙂
Jag har skrivit morgonsidor ett tag nu. Följer Julia Camerons 12-veckorsprogram. Fångat upp det via dig. Tack! Morgonsidorna då. Jo, jag vet inte. Alltså, jag gillar dem skarpt. Där tömmer jag ut skiten. Gnället. Planerandet. Vad som. Ibland kanske något djupare händer. Men när jag efter varje vecka ombeds reflektera över morgonsidorna så känns de rätt banala. Men, de är som de är. De får utvecklas i sin egen takt.
Hej hej!
Jag tyckte inte heller om att reflektera i efterhand. Gjorde det under de 12 veckorna men jag har insett att det handlar om andra saker för mig. Morgonsidorna förser ett annat behov. Lugnet i pennan mot papperet, den stilla stunden med tankarna. Det är ett reflekterande i sig. Jag tänker mig att man kan använda dem på olika sätt i någon slags evig process. Just nu tömmer jag mycket via dem, men tidigare utforskade jag olika idéer i sidorna.
Jag tror att bara det faktum att man hänger i och fortsätter får en långsiktig effekt. Så småningom hittar man sitt eget förhållningssätt och det kanske är precis det som är styrkan med sidorna: de hjälper oss att se hur vår egen process ser ut och hur den förändras med tiden. Det i sig hjälper oss att respektera den.
Fortsätt töm och gnäll! Det gör luften klarare och tanken vassare.
Jag yogade, skrev och drack kaffe med skummad mjölk i morse. Åh vilken ljuvlig start!
Jag får rysningar av att höra! Det är så fantastiskt det som sker – vad man får syn på, hur pulsen går ner, hur pennan går över papperet. Det är det bästa sättet att starta på! Och så oerhört nära och enkelt – om man bara tar sig tiden. Skrivandet är hela tiden bara en penna och ett papper bort. Det är det jag älskar! Roligt att du uppskattar innehållet och använder det – på riktigt. Gör mig så glad!