Den här omvärlden alltså. Den som befinner sig överallt runtomkring mig, som ett moln. Den är fylld med så många fantastiska röster.

Otroliga tankar, skratt och funderingar. Ett ord som lägger sig mot ett annat, får det att luta och svaja och vända sig om. Ett till som faller och snurrar och blandas med de andra som redan svävar precis där nedanför. Ett domino mellan människor. Där vi landar mjukt mot varandra och bildar en rad av bokstäver och personer i en salig blandning.

Alla ni som bildar domino med mig. How I love you helt jävla gränslöst och intensivt.

Utan er – inget alls. Utan er – allt stilla.

En magisk syster i Berlin. Föräldrar. Galna (på riktigt!) kollegor. En hojtande granne på en balkong. En inbromsande vän med öppen bildörr. “Hej! Jag blir bara så glad av att se dig. Ville bara säga det!”

Hundra sms, ljuvliga och underbara svar på larviga men betydelsefulla statusuppdateringar. Ett telefonsamtal i middagskaos. “Jag har en idé och jag vill så gärna prata med dig om den, när kan vi ses?” Ett mail. “Du är en grym redaktör, tack för hjälpen.” Ett möte. “Roligt att prata med dig. Jag får sån energi av dig, tack för att du tog dig tid!” Ett till mail. Och ett till.

“Jag behöver träffa dig! Saknar dig.”

Och ett sms. Från en unge. “Jag älskar dig.” Styrka från M. “Jag tror på dig.”

Orden. Som bomull. Överallt. I luften, i skallen, i telefonen. På själen fastnar dem.

Jag samlar dem, varenda ett.

Och jag tar inget av dem för givet.

Inte ett enda.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: