Min terapeut säger till mig att ingen är konstant. Att alla består av olika delar, många personligheter, lager och bitar. Nej, hon säger det inte exakt så, men det är så hon menar. Eller – det är så jag tolkar.

Hon säger att man kan vara glad och ledsen på samma gång, att det är fullt normalt. Jag ser bilder av människor som skrattar i mörkret och gråter under blommande syréner. (Min terapeut säger att jag är bra på att formulera mig i bilder och att det är “användbart”.) Hon säger att jag kan vara stark och svag på samma gång, att jag har allting inuti samtidigt, att alla människor liksom bara låter olika egenskaper komma fram eller döljas i olika sammanhang.

Som ett foto där fokus skiftar. När vissa delar är skarpa blir andra suddiga.

Så nu går jag runt och försöker hitta vilka delar av fotot som jag vill ha knivskarpa och vilka jag vill ska försvinna ur bild. Vad som ska göras osynligt och vad som ska fånga allas blickar.

Och jag märker att det går lättare att se när man kan andas samtidigt.

Så jag andas och tänker, tänker och andas.

Jag blir allt skarpare i konturerna måste jag säga.

Och våren fortgår utan att jag märker ett skit.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: