Det började redan 2003 egentligen. Då kom han, min förstfödde son (vill man överdriva kan man säga att det började den 9 maj -02 när jag testade positivt, men det vore att överdriva, inte alls min grej). Redan då började jag planera hans sjuårsdag. Så känns det i alla fall. På fredag infaller D-day.

I början av januari tog jag reda på hur många ungar jag kunde tänkas palla med, med tanke på deppighet, sömnlöshet, ensamhet och fattigdom. Det visade sig vara tio kids. Max. Alltid några som blir sjuka eller inte kan komma, tänker jag.

Letade reda på mailadresser till föräldrar, formulerade, skickade. Paus. Sen började listfasen. Vad behövs? Tårta, godispåsar, kakor, bullar. Nej, inte bullar. Den strök jag omgående, Davids puck – således utgår den. Musik? Ja. Ryska Posten? Nej för fan, inte redan! Korv med bröd blir bra. Har vi ketchup? För säkerhets skull passade jag på att slänga in en födelsedagsmiddag för vänner på fredagen också. Och en på lördagen. Och så mamma, pappa och kusinfamiljen. Får bli söndag då. Här någonstans kollar jag om Emma kan komma och hjälpa mig på söndagskalaset. Hon kan! Alltid min räddarinna i nöden! Alla typer av nödlägen. Utan henne – ingen Frida.

Förra veckan insåg jag att jag inte kunde storhandla med båda ungarna. Helst med ingen av dem. Så idag efter jobbet åkte jag till Årsta, hämtade bilen, åkte till Sickla, powerhandlade för väldigt mycket pengar, åkte tillbaka till Årsta, dumpade kassarna när barnen somnat och överlät inpackning till deras far. Parkerade bilen och åkte tillbaka in till stan. Råkade få med mig fyra scarfar från Lindex i Sickla också. Jag har inga nämligen.

Om jag är lite sliten redan idag – hur ska jag inte känna mig på måndag. Utbränd och helt förkolnad säkert.

Men det är det värt. Jag har en son och han fyller sju. Han är värd all utbrändhet i hela världen.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: