Julian läser min blogg. Ni är säkert några som undrar. Men så är det.
Det är inte så att han själv surfar in och undrar “Vad har min tragiska morsa skrivit idag då?” men ibland sitter han och hänger när jag skriver och läser över axeln (det är få saker jag avskyr så mycket som det egentligen… men det är okej när han gör det).
Hur förhåller man sig till det?
Man förhåller sig till det som så: det är helt ok. Jag pratar ofta om att jag tänker skriva och jag står för allt. Hur skulle det se ut om jag slutade uttrycka mig bara för att jag vet att han läser? Nej, så kan det inte få gå till. Jag önskar att han själv får ett sånt förhållande till sitt eget språk, att han vill och vågar skriva. Vi har pratat om att skriva något ihop. En saga som vi kan läsa.
Jag tror på ordets kraft. Att skriva ur sig, skriva av sig, skriva sig framåt, summera, avsluta, påbörja. Jag tror på att det är en stark kraft.
Och jag önskar att han kommer att förstå det en dag.
Köp Efter Morris här:
Ordets kraft och dess faktiska verkan pa ens maende tror jag ar underskattad. Om du kan, om det kanns ratt – SKRIV!