Julian fortsatte på sin bok ikväll. Snart är första kapitlet klart. Han tappade lite inspiration i mitten och kom inte alls på vad Filifjonkan skulle säga när hon lyckats ha sönder muminpappans tulpaner under sitt försök att jobba som trädgårdsmästare.
– Blunda och se scenen framför dig. Vad ser du? Hur ser det ut? Snart kanske du nästan hör vad hon säger…
Han blundade. Först hårt. Sen lösare… och jag såg hur han såg scenen där bakom ögonlocken. Och så kom det.
“Då sa muminpappan Nu får det vara nog! Jag tål det inte! Och jag tål inte dei, ditt mumintroll! Nu går jag! Hej då! Sen jik hon ut på stranden. Hon såg vattnet såm var så stort.”
Jag vet att jag är partisk, men jag tycker fan att det är grymt. Tempramentsfullt. Rebelliskt. Poetiskt.
Lilla grodunge.
Jag har ALLTID trott pa din formaga! Den ar ju helt javla otrolig.
Det blir skitkul nar du kommer ikapp mig och antligen kan kanna det sjalv. Jag lovar! Puss pa dig : )
Ja. Jag är nog dum. Läste igen och tar tillbaka. Tack Sara. Jag behöver sånt för att hitta tillbaka till den där personen jag egentligen är – en som tror på sig själv och sin egen förmåga. I’m on my way.
Är du dum eller? frestas jag att säga nu :). Läs inlägget igen och se hur du väcker hans kreativitet. Jag är grymt imponerad.
Tror dessvärre att pappan får ta åt sig det mesta när det gäller genialiteten.
Det verkar inte bättre än att du har närt två små genier vid din barm.