Frida Spikdotter Nilsson

På väg hem från dagis. Lite trött, lite sliten. Lite osugen på dagis. – Imorgon tänker jag ha diareé. Paus. Fundersam. Förundrad. – Vad är diareé…? På väg hem från dagis. Lite trött, lite sliten. Lite osugen på dagis. – Imorgon tänker jag ha diareé. Paus. Fundersam. Förundrad. – Vad är...

Att lära av sina misstag är för veklingar. Sånt ska man inte hålla på med. Man VET att bebisen under natten GARANTERAT kommer att spotta ut nappen. Man VET också att nappen kommer le ett elakt leende och leta fram det absolut mest otänkbara stället i hela spjälsängen. Där kryper nappen in och lägger sig till rätta, som en perfekt kamoflerad rovdjursinsekt i ett David Attenborough-reportage. Omöjlig att hitta. Den blir ett med lakanet liksom. Själv ser jag också ut som något ur ett David Attenborough-reportage när jag halvnaken, skitförbannad (hysterisk) och svärande börjar springa runt i lägenheten och leta en annan napp. Att förbereda genom att helt simpelt placera ett antal nappar vid sängen är givetvis för veklingar. Hittar till slut en och återvänder till sängen. Hinner man i tid innebär det att ytterligare en timmes sömn är räddad. Bebisen flyttas över till vår stora säng med förhoppningen att den timmen kanske kan bli två (ha ha ha!). 30 minuter går. Jag somnar om och bebis tappar nappen igen. Nu har nappen en helt gigantisk yta att röra sig på och är ondare än någonsin. Den skrattar hånfullt när den kilar ner sig mellan säng och vägg, ramlar på golvet eller kryper till fotändan av påslakanet.  Jag upp igen. Men då verkar det som att nappen i påslakanet typ har ringt alla sina polare och varnat dem för...

Julian klagar på magont klockan 04.00. Julian vrider sig, vänder sig, blir törstig och kan absolut inte somna om. – Det känns som om jag har pudding i benen… Insikt – inget dagis. David åker till jobbet, jag tar över efter lunch. Julian kärnfrisk, fullständigt oregerlig och klättrar hysteriskt på lägenhetens samtliga väggar. Häller ut hela djurlådan på golvet (med hans djurintresse vill det inte säga lite). Jag blir galen. – Plocka upp! NU! – Du ska hjälpa mig… – Aldrig i livet! Det var du som hällde ut allt. Paus. Plockar lite förstrött och börjar skratta. Ja, skratta!!! Jag blir ännu galnare. – PLOCKA UPP! Fnissig: – Men mamma… hur kan man vara så förskräcklig som du? Du är ju arg…. som en varg. Förskräcklig varg? Gärna för mig.   Julian klagar på magont klockan 04.00. Julian vrider sig, vänder sig, blir törstig och kan absolut inte somna om. – Det känns som om jag har pudding i benen… Insikt – inget dagis. David åker till jobbet, jag tar över efter lunch. Julian kärnfrisk, fullständigt oregerlig och klättrar hysteriskt på lägenhetens samtliga väggar. Häller ut hela djurlådan på golvet (med hans djurintresse vill det inte säga lite). Jag blir galen. – Plocka upp! NU! – Du ska hjälpa mig… – Aldrig i livet! Det var du som hällde ut allt. Paus. Plockar lite förstrött och börjar skratta. Ja, skratta!!! Jag...

– Nyss… Det är lite före nu, kan man säga. – Nyss… Det är lite före nu, kan man säga.

Rufus har funnits på jorden i ett år idag. Aldrig kommer jag kunna förstå att vi åkte in till BB klockan 04.00 på morgonen den 30 november 2006, för att tolv timmar senare vända hem till en värld som från den stunden skulle vara en helt annan. Ett nytt liv. Först en mer förvirrad tillvaro, sen en fullständigt kaotisk. Men allra mest en mer fantastisk värld än den man redan hade. Lilla vän. Lilla bror. Lilla underbara människa. Grattis på födelsedagen. Rufus har funnits på jorden i ett år idag. Aldrig kommer jag kunna förstå att vi åkte in till BB klockan 04.00 på morgonen den 30 november 2006, för att tolv timmar senare vända hem till en värld som från den stunden skulle vara en helt annan. Ett nytt liv. Först en mer förvirrad tillvaro, sen en fullständigt kaotisk. Men allra mest en mer fantastisk värld än den man redan hade. Lilla vän. Lilla bror. Lilla underbara människa. Grattis på...