Frida Spikdotter Nilsson

En av mina drömmar blir sann imorgon. Jag får åka till Rom! Tillsammans med Emma och mamma. Det ska bli obeskrivligt roligt, gott och spännande! Så jag säger hej på en stund och hoppas på att kunna återkomma med lite sköna bilder. Hej hej! P.S. Rufus kan säga kaka… D.S. En av mina drömmar blir sann imorgon. Jag får åka till Rom! Tillsammans med Emma och mamma. Det ska bli obeskrivligt roligt, gott och spännande! Så jag säger hej på en stund och hoppas på att kunna återkomma med lite sköna bilder. Hej hej! P.S. Rufus kan säga kaka…...

Hör på det här. Amerikansk nandufågel: lever i grupper om 20, hanen ruvar äggen och tar sen hand om ungarna. Schakal: Honan föder 2-9 ungar som dias i åtta veckor. Sen sköter båda föräldrarna om ungarna. Zebramangust: Lever i familjegrupper där alla hjälps åt med allt. Fläckig hyena: Lever i flockar som leds av en äldre hona. Surikat: Ungarna kommer ut ur boet efter fem veckor och alla hjälps åt att ta hand om dem. Julians djurbok (en av dem…) visar sig vara en utmärkt lektion i jämställdhet. Själv ligger jag och läser högt och hör mig själv börja agitera på kvällskvisten. – Där ser du, det behöver ju inte vara mamman som gör allt. – Nej, nej. Men läs nu. – Titta här på Surikaterna, alla hjälps åt. – Mmmm. Men läs då. – Och Nandufågeln, där tar pappan hand om bebisarna. – Jag veeet! Läääääääs!!! Okej, kanske lite väl på, men ialla fall. Det får en att tänka ett extra varv på det eviga grott- och naturargumentet där mannen jagar och kvinnan sitter vid elden och rör i stenåldersgrytan (det sitter ju i generna). Det är då man hade velat vara lite som Komodovaranen: Även om bytet slipper undan dess käftar kommer det inte överleva alla bakterier som den har i sin saliv. Saliven orsakar dödliga infektioner. Några välriktade loskor bara så har vi gjort oss av med...

En ovanligt trött måndag idag. Kravlade mig hem från jobbet med ögonen på halv stång. Vaknade precis vid min hållplats och lyckades kasta mig av i sista sekund. Det räknas som tur, även om jag hoppade rakt ner i en jättevattenpöl på trottoaren och tjejen bakom mig kvävde ett asgarv.   Hemma. Humöret på topp. Särskilt hos familjens minsta som ständigt är hungrig, ständigt kelsjuk och ständigt säger “mamamamamam” på ett urgulligt men ack så enerverande sätt. Efter två timmar med en samtalston på 130 decibel (citat från ne.se: “Ljudnivåer över 130 decibel (smärtgränsen) upplever man mera som smärta än som ljud.” – precis så var ljudnivån i vårt kök) stod jag inte ut och stängde in mig i sovrummet. David höll ställningarna medan jag letade efter fattningen som jag tappat för länge sen. Hör genom sovrumsdörren hur David desperat försöker få igång på ett Briotåg med trötta batterier. Det är då den briljanta idéen kommer till mig. Radiostyrd bil! Finns Nobelpris i lösning av vardagsproblem? Vad kan vara bättre än att sitta i soffan, dricka kaffe och ratta en radiostyrd bil, jagad av hysterisk, förtjust och naken bebis? Det ultimata måndagsnöjet för alla inblandade. Win-win-situation. Fast sen fick vi sluta för han blev alldeles röd om knäna. En ovanligt trött måndag idag. Kravlade mig hem från jobbet med ögonen på halv stång. Vaknade precis vid min hållplats och lyckades kasta mig...

Morgon, spegelbild, risigt läge. Kan verkligen inte gå utanför dörren så här. Jag skrämmer små barn. Rotar i en gammal necessär och hittar en flaska foundation som jag köpte när vi gifte oss i september 2000. Nästan full. Dessutom var den väldigt dyr på sin tid. Använd fyra gånger totalt. Yes. Stoppar ner pekfingret och börjar måla bort skuggorna under ögonen. Det funkar och snart är skuggorna borta, bara själva hålen återstår. Men de syns inte om man står lite snett i profil. Förbi kommer min man, oigenkännlig med håret på ända och morgonrocken i släptåg. Han hajar till. Impad över det omedelbara resultatet. – Åh, vad har du där?! Får man låna? Jag går till tvärbanan och försöker möta varje person lite snett. I profil. Morgon, spegelbild, risigt läge. Kan verkligen inte gå utanför dörren så här. Jag skrämmer små barn. Rotar i en gammal necessär och hittar en flaska foundation som jag köpte när vi gifte oss i september 2000. Nästan full. Dessutom var den väldigt dyr på sin tid. Använd fyra gånger totalt. Yes. Stoppar ner pekfingret och börjar måla bort skuggorna under ögonen. Det funkar och snart är skuggorna borta, bara själva hålen återstår. Men de syns inte om man står lite snett i profil. Förbi kommer min man, oigenkännlig med håret på ända och morgonrocken i släptåg. Han hajar till. Impad över det omedelbara...

David var ute igår. Jag var trött och lite självförvållat bakis. Under den kaosartade middagen satt ingen på sin stol, mat och vattenmuggar kastades runt, två fnissiga bröder gapskrattade och vrålade Tarzan-vrål ikapp och som för att toppa det hela avslutade den ena med att bajsa en blöja upp till armhålorna. Jag får till slut ett utbrott och bär ut Rufus till leklådan i vardagsummet. Han kommer tillbaka och drar Julian i byxorna. Jag bär ut honom. Han kommer tillbaka. Jag bär ut. Ja, och så vidare. Till slut blir han arg och jag med. Och Julian med. – Men mamma! Han är bara en bebis. Han förstår inte. Han vill väl inte vara i ett annat rum där ingen annan är! Huvudet på sned. – Mamma, det förstår du väl? Som så ofta nuförtiden har jag inga kommentarer. David var ute igår. Jag var trött och lite självförvållat bakis. Under den kaosartade middagen satt ingen på sin stol, mat och vattenmuggar kastades runt, två fnissiga bröder gapskrattade och vrålade Tarzan-vrål ikapp och som för att toppa det hela avslutade den ena med att bajsa en blöja upp till armhålorna. Jag får till slut ett utbrott och bär ut Rufus till leklådan i vardagsummet. Han kommer tillbaka och drar Julian i byxorna. Jag bär ut honom. Han kommer tillbaka. Jag bär ut. Ja, och så vidare. Till slut blir han arg...