Frida Spikdotter Nilsson

Jorå, jag var i Paris. Här kommer några bildbevis. Mon Parnasse. Här var vi tydligen. Ialla fall nästan. Det stora såg jag bara på håll. Men många små måste ju funka som kompensation. Fler sådana här fasadmålare till Sthlm, tack. Gillar inte opera, men gillar ofta operor. Samma funktion som här. Notre Dame. Osannolik byggnad. Kärlekspromenaden längs Seine. Rive nånting… höger eller vänster. Norr, Söder, Öst eller...

Så har man varit på konferens och upplevt det fenomenet. Numera vet jag alltså att konfererande tar på krafterna. Upp i ottan, lyssna hela dagen, äta konstant och komma i säng sent. Och så höll det på i dagarna fyra. Det hela ägde rum i ett fantastiskt hotell utanför Paris i byn Chantilly. Förutom massa trevligheter i trakten hann vi också med en sväng in till Paris på lördagen. Eftersom tiden var knapp beslöt vi oss för att bara njuta av stan och gick planlöst omkring i Latinkvarteren. Vilken stad! Jag är lite kär och vill genast återvända för att vara lite romantisk med mannen i mitt liv (David). Ska bara spara lite stålars först för det behöver man kan jag säga. En bärs 100 spänn och tre gin och tonic 650… Så nu blir det blodpudding resten av veckan. Bilder kommer så småningom. Så nu är man sliten och har tusen saker att göra på jobbet. Tröttheten har som vanligt satt sig på rösten och Julian tycker att jag låter som en häxa. Han vet tydligen hur sådana låter. Och snart bär det av till Rom med mamma och Emma. Hå hå jaja, vad global man är. Så har man varit på konferens och upplevt det fenomenet. Numera vet jag alltså att konfererande tar på krafterna. Upp i ottan, lyssna hela dagen, äta konstant och komma i säng sent. Och så...

Efter en halvtrevlig natt som liknande en smälla-i-dörrar-fars och som genererade hela tre timmars sömn (ej sammanhållen) var det helt okej att vara ensam upp till frukosten imorse. Alla andra sov tungt. Då inträffade något märkligt i köket. Jag brände mig på kaffet. Först förnam jag en känsla jag vagt kände igen. Hmmm. Hett kaffe. Fantastiskt! Sen insåg jag: jag har inte druckit varmt morgonkaffe på fler månader! Det har alltid svalnat i takt med gröttillagning, blöjbytning och allmänt spring. Det är nu man får trösta sig med att det finns en tid efter spädbarnsåldern. Det finns faktiskt det. Jag vet det, jag vet det, jag vet det…. Efter en halvtrevlig natt som liknande en smälla-i-dörrar-fars och som genererade hela tre timmars sömn (ej sammanhållen) var det helt okej att vara ensam upp till frukosten imorse. Alla andra sov tungt. Då inträffade något märkligt i köket. Jag brände mig på kaffet. Först förnam jag en känsla jag vagt kände igen. Hmmm. Hett kaffe. Fantastiskt! Sen insåg jag: jag har inte druckit varmt morgonkaffe på fler månader! Det har alltid svalnat i takt med gröttillagning, blöjbytning och allmänt spring. Det är nu man får trösta sig med att det finns en tid efter spädbarnsåldern. Det finns faktiskt det. Jag vet det, jag vet det, jag vet...

Att vi åker på att skaffa husdjur har vi insett för länge sen (tur att dinosaurierna är utdöda). Han har redan börjat tjata och vi har luddigt nämnt något om skolåldern för att skjuta problemet på en alltför snar framtid. Så samtalet som nådde mig imorse när jag just parkerat cykeln vid jobbet och svettades ymnigt var föga förvånande, men inte så tilltalande. – Hej, mamma… – Nämen, hej älskling. David i bakgrunden: – Han ville ställa en fråga. – Jaha, vad var det för fråga. – Jo… mamma… Vill du ha en Harkrank som husdjur? Öhhh. Nej, tack. Helst inte. Att vi åker på att skaffa husdjur har vi insett för länge sen (tur att dinosaurierna är utdöda). Han har redan börjat tjata och vi har luddigt nämnt något om skolåldern för att skjuta problemet på en alltför snar framtid. Så samtalet som nådde mig imorse när jag just parkerat cykeln vid jobbet och svettades ymnigt var föga förvånande, men inte så tilltalande. – Hej, mamma… – Nämen, hej älskling. David i bakgrunden: – Han ville ställa en fråga. – Jaha, vad var det för fråga. – Jo… mamma… Vill du ha en Harkrank som husdjur? Öhhh. Nej, tack. Helst...

Vi har en övermogen typ här hemma. Han vill redan flytta hemifrån och påpekar titt som tätt vilka usla föräldrar vi är som: * Bara bryr oss om Rufus. * Serverar äcklig svart (!) mat (det svarta var spenat i en kulinarisk paj) * Inte älskar honom * Ber honom att städa undan sina prylar (- Barn behöver faktiskt inte jobba!!!) * Ber honom att dämpa sig när klockan är läggdags (- Får man inte göra någonting här, eller?!) Ibland är det han som ska flytta och ibland tycker han att vi andra ska flytta ut. Det går vi inte med på. Så lättad man då blir när man får reda på att det är fler familjer i Årsta som har brådmogna familjemedlemmar som går på samma linje.   Agaton är välkommen att flytta in vilken dag som helst, men jag har ett ännu bättre förslag. Låt dem flytta ihop. Så mycket enklare för alla inblandade. Vi har en övermogen typ här hemma. Han vill redan flytta hemifrån och påpekar titt som tätt vilka usla föräldrar vi är som: * Bara bryr oss om Rufus. * Serverar äcklig svart (!) mat (det svarta var spenat i en kulinarisk paj) * Inte älskar honom * Ber honom att städa undan sina prylar (- Barn behöver faktiskt inte jobba!!!) * Ber honom att dämpa sig när klockan är läggdags (- Får man inte...