Frida Spikdotter Nilsson

Den senaste veckan har jag påbörjat ett litet projekt. Jag gör hundra situps varje dag och har även tagit mig ut på en och annan powerpromenad om kvällarna. Stolt över mig själv undrar jag om inte resultat börjar bli synligt… hmm… jo, kanske… Idag fick jag dock en fråga som fick mig att tänka om helt och istället betvivla min egen självinsikt i grunden. – Mamma, ska du ha en bebis till? Okej, jag hajar piken. Fast den var fin. Den senaste veckan har jag påbörjat ett litet projekt. Jag gör hundra situps varje dag och har även tagit mig ut på en och annan powerpromenad om kvällarna. Stolt över mig själv undrar jag om inte resultat börjar bli synligt… hmm… jo, kanske… Idag fick jag dock en fråga som fick mig att tänka om helt och istället betvivla min egen självinsikt i grunden. – Mamma, ska du ha en bebis till? Okej, jag hajar piken. Fast den var...

… dumma, dumma, dumma mig. Hur kan jag vara så dum! Givetvis blev den gångna natten ett större helvete än vanligt bara för att jag var så otroligt superoinelligent att jag överhuvudtaget vågade nämna ordet framsteg igår. Forbidden. Shame. Somnade som vanligt över en bok en minut över 22.00 och vaknade sedan en gång i kvarten för nappistoppning till klockan 24.00. Då kom David och la sig och löste av. Då började det riktiga helvete som pågick i ca två timmar. Gallskrik i panik. Magont verkade det som. Jag höll ut i ungefär tjugo minuter sen intog jag soffan, den enda platsen i lägenheten som var ledig för tillfället. Jag är kort, men soffan är ännu kortare. Somnade in med fötterna på laptopen som stod på soffbordet. Vaknade sedan vid varje vändning och funderade på vilken ställning som var minst obekväm. Foten i golvet var oftast bäst. En annan favorit blev fosterställning, men den blir snabbt panikartad och omedelbar sträckning är det enda som råder bot. Att fälla ut själva sängen, soffan är ju gubevars en bäddsoffa, det slog mig inte överhuvudtaget. Se där. Ett tecken på att sömnbrist minskar din intelligens radikalt. … dumma, dumma, dumma mig. Hur kan jag vara så dum! Givetvis blev den gångna natten ett större helvete än vanligt bara för att jag var så otroligt superoinelligent att jag överhuvudtaget vågade nämna ordet framsteg...

Man törs väl inte hoppas men de två senaste nätterna har vi faktiskt sovit nästan hela tiden. Två veckors plåga verkar nu ha gett resultat. Tio minuters skrik känns som himmelriket i sammanhanget och i natt handlade bara om lite gny en stund. Men att kunna räknas till de utvilades skara lär nog dröja. Sådär en 18 19 år, eller så. Man törs väl inte hoppas men de två senaste nätterna har vi faktiskt sovit nästan hela tiden. Två veckors plåga verkar nu ha gett resultat. Tio minuters skrik känns som himmelriket i sammanhanget och i natt handlade bara om lite gny en stund. Men att kunna räknas till de utvilades skara lär nog dröja. Sådär en 18 19 år, eller...

Det är inte ofta han sitter still, men det finns ett knep som alltid verkar funka. Glass. "Okej, det är typ slut men jag tycker mig se något där nere på botten…" "… här någonstans…" "Ja, precis! Jag sa ju det! Kort tunga man har…" "Men alltså… det verkar rätt kul att...

De allstädes närvarande frågorna "Varför då?", "Hur då?", "Vaddå?" och "När då?" har fått en värdig följeslagare på senaste tiden. "Hur vet du det?". Frågan går att appliceras på precis allting som en vuxen säger. – Hur gammal är du, mamma? – 35… – Hur vet du vet? – För att jag är född 1972. – Hur vet du vet? – Det har mormor sagt. – Men hur vet hon det? Mållös. Eller: – Vad är det i köttbullarna? – Kött. – Hur vet du det? Eller: – Vad är det här? Tistlar eller?, om salladen på tallriken på Aquaria. – Ha ha ha, nej! De skulle väl aldrig servera tistlar heller. – Hur vet du det? Sen har vi de mer svårartade fallen som: – Finns det andra som bor ute i rymden? – Ja, det tror jag. Någonstans. – Hur vet du det? – Det vet jag inte, men jag tror. – Varför tror du det? Då måste man ta till nödfallslösningen som jag svurit att aldrig använda på mina barn… – DÄRFÖR, bara… De allstädes närvarande frågorna "Varför då?", "Hur då?", "Vaddå?" och "När då?" har fått en värdig följeslagare på senaste tiden. "Hur vet du det?". Frågan går att appliceras på precis allting som en vuxen säger. – Hur gammal är du, mamma? – 35… – Hur vet du vet? – För att jag är...