Frida Spikdotter Nilsson

Julian har slagit en flisa ur en tand och i dag fick vi tandläkartid. Han ojade sig en stund men sen verkade besöket mest vara spännande. Till exempel kan en nedfälld tandläkarstol vara en mycket rolig rutschkana och brickan med borrar och verktyg ett svårt hinder att ta sig under på vägen ner. Mamman stod med andan i halsen och fångade upp både son och verktyg som for omkring i undersökningsrummet. Tandläkaren gick från pedagogisk till öppet irriterad när hon fick fyrahundra frågor på tio minuter. Jag log ansträngt när den lille patienten till slut fick välja en glittergroda ur en låda och samtidigt försökte sno med sig några klistermärken och en kamel. Väl ute i hallen i säkerhet från onda blickar och djupa suckar fick jag en stor kram, en puss på munnen och ett ömsint huvud på sned. – Vad duktig du var, mamma. Jätteduktig. Julian har slagit en flisa ur en tand och i dag fick vi tandläkartid. Han ojade sig en stund men sen verkade besöket mest vara spännande. Till exempel kan en nedfälld tandläkarstol vara en mycket rolig rutschkana och brickan med borrar och verktyg ett svårt hinder att ta sig under på vägen ner. Mamman stod med andan i halsen och fångade upp både son och verktyg som for omkring i undersökningsrummet. Tandläkaren gick från pedagogisk till öppet irriterad när hon fick fyrahundra...

I förra veckan kom senaste numret av Buffé, tidningen man får helt gratis om man konsumerat tillräckligt mycket på ICA. Tack. Den här gången har de ett världsrekordlarvigt reportage. ”Härliga grilldofter – hemma hos familjen Klum” heter det. Familjen Klum med vänner står runt en rykande grill med varsitt glas rosé i handen. Piffigt. Ett citat från ingressen: ”Grilldofterna kittlar och solen värmer när Mattias med fru och ett par vänner bjuder på härliga umgängesrätter och samtalar om råvarorna, miljön och de goda smakerna” Sug på den ni. Jag har alltid undrat hur dessa reportage kommer till. Ringer Bufféreportern upp familjen Klum. – Vi tänkte komma förbi och kolla lite på vad ni brukar laga en helt vanlig grillkväll. Herr Klum blir till sig. – Åhhh, absolut vad trevligt! Då ska jag göra min vita sparris med citronsås och örtkrust. Och kanske min färskpotatiscréme med löjrom. Sen ska jag le hela kvällen och be mina gäster att le lika mycket. Sen ska jag säga åt dem att då och då luta sig ner över tallrikar och skålar och lukta så att fotografen får många såna bilder. Jag skulle också kunna stå och hålla i tre nyskördade färskpotatisar och förföriskt titta in i kameran. Bara för Buffé. Avslappnat. I förra veckan kom senaste numret av Buffé, tidningen man får helt gratis om man konsumerat tillräckligt mycket på ICA. Tack. Den här gången...

Efter en sjukt aktiv helg i skärgården blir man lyrisk över att få sitta i bilkö hela vägen till stan tillsammans med alla andra idioter som beslutat sig för att stanna lite extra länge på landet. Räddningen i det läget är djurgissarleken. Det går ut på att man beskriver ett djur och den som först kommer på vilket det handlar om får cred och en liten applåd. Julian tar sig då och då friheten att frisera reglerna lite, oftast till hans egen fördel. Det är tydligen också helt okej att uppfinna nya djur om det är nödvändigt för att vinna. Som när vi påpekar att en fästing inte kan flyga. – Jo, stolpklättrarfästingen kan det. Inget att sätta emot när djurexperten har talat. Men har man tur får man mycket användbar information. – Jag tänker på en fågel. Den är svart och grå och rimmar på bråka. Efter en sjukt aktiv helg i skärgården blir man lyrisk över att få sitta i bilkö hela vägen till stan tillsammans med alla andra idioter som beslutat sig för att stanna lite extra länge på landet. Räddningen i det läget är djurgissarleken. Det går ut på att man beskriver ett djur och den som först kommer på vilket det handlar om får cred och en liten applåd. Julian tar sig då och då friheten att frisera reglerna lite, oftast till hans egen...

Man tror inte det är sant. Precis när man packat upp måste man packa ner skiten igen. Nu är det dags för den årliga städhelgen på Fågelö. Stövlar, galonisar, blöjor, solcreme, strumpor, Gunnel (Julians apa), täckjackor, shorts… Om man kunde lita på SMHI fullt ut skulle man inte behöva packa dubbla ombyten till alla inblandade. Den här gången är det lite av fångarna på fortet här. Helt ensam i ett rum fyllt av utmaningar. Hoppa över väskor utan att slå sig, amma unge och samtidigt försöka klippa hans naglar, minnas om jag packat ner schampo eller ej (och i sådana fall; var?), stryka en skjorta och prata i telefonen på en gång (aj!), hetsdricka ett par kaffeklunkar utan att bränna tungan av mig, i förbifarten kasta till Rufus en leksak för att undvika gnäll, sms:a och borsta tänderna och sist men inte minst; leta reda på babyvakten längst ner i klädkammaren (ni som känner oss extra väl vet att det sistnämnda egentligen inte går). Allt ska ske innan 15.00 *piiip* för då slänger dagis ut Julian. Den största utmaningen är nog att packa in allt i bilen helt själv med bebis på armen. Kan man vinna något pris för sånt här? P.S. Jag hittade babyvakten! Men inte i klädkammaren…D.S. Man tror inte det är sant. Precis när man packat upp måste man packa ner skiten igen. Nu är det...

Ikväll var det tillräckligt varmt för en balkongmiddag. Vi andra har ju varit med förr, men för Rufus var det första gången. Han diggade det skarpt, trots för stor solhatt som skymde sikten från och till. Ikväll var det tillräckligt varmt för en balkongmiddag. Vi andra har ju varit med förr, men för Rufus var det första gången. Han diggade det skarpt, trots för stor solhatt som skymde sikten från och till. Stor, mindre, allra...