Frida Spikdotter Nilsson

Julian är sjuk och febrig. I natt vaknade han och var törstig, David kände på hans panna. – Du är fortfarande varm. Stackare. – Det är inte jag som är varm. Det är febern. Julian är sjuk och febrig. I natt vaknade han och var törstig, David kände på hans panna. – Du är fortfarande varm. Stackare. – Det är inte jag som är varm. Det är...

Han sitter faktiskt. Här är bildbeviset. Vi ställer oss alla frågan, hur gick det här till? Vilket blir nästa steg? Krypa, gå, flyga? Kanske gå enklare ärenden. Med risk för att bli tjatig så måste jag ändå konstatera att tiden går alldeles för fort. Men all utveckling är inte av ondo. Igår ramlade bröderna bredvid varandra i sängen och låg och garvade ikapp som värsta radarparet. Sånt värmer ett modershjärta (säkert faderns också men vi har bara inte hunnit prata om det än). Han sitter faktiskt. Här är bildbeviset. Vi ställer oss alla frågan, hur gick det här till? Vilket blir nästa steg? Krypa, gå, flyga? Kanske gå enklare ärenden. Med risk för att bli tjatig så måste jag ändå konstatera att tiden går alldeles för fort. Men all utveckling är inte av ondo. Igår ramlade bröderna bredvid varandra i sängen och låg och garvade ikapp som värsta radarparet. Sånt värmer ett modershjärta (säkert faderns också men vi har bara inte hunnit prata om det...

Målet är att uppdatera bloggen i stort sett dagligen men det är en omöjlighet när tekniken inte funkar. Mitt webbhotell är en katastrof just nu och det har inte gått att komma in på hela helgen. Givetvis får jag bloggabstinens. Kanske var pausen välkommen eftersom jag fortfarande har ont i armar och händer sedan i lördags. Vi hade alla-granar-gör-saker-tillsammans-som-en-enda-stor-familj-dag och grävde gropar till fruktträd ute på vår gård. Jag tänker hädanefter kräva att grop ingår när man köper trädplantan. Ingen grop – ingen planta, kan man hota med. På kvällen gick Malin och jag ut och åt på Sardin och kollade von Triers Direktören för det hele och fick oss ett gott skratt. Den mannen gör bra film, det är bara att konstatera. Stor humor. Igår bjöd vi hem våra grannar, tillika Julians ex dagispolare, på middag. De renoverar sitt kök och kan inte laga mat. Tre gossar sprang runt och tjoade i lägenheten tills två av dem krockade och den ena började blöda näsblod. Då gick de hem. Och jag kunde se Six feet under, helt ostört som planerat. Målet är att uppdatera bloggen i stort sett dagligen men det är en omöjlighet när tekniken inte funkar. Mitt webbhotell är en katastrof just nu och det har inte gått att komma in på hela helgen. Givetvis får jag bloggabstinens. Kanske var pausen välkommen eftersom jag fortfarande har ont i...

Favvomusik här hemma just nu är Tom Waits gamla åttiotalsdänga Underground. Julian hör den gärna gång på gång och vi får förklara texten om gruvor och "big black bones". – Men varför är benen svarta? – I gruvor borrar man i sten och då blir det ett fint fint damm överallt. Paus. – Hur kan damm vara fint? Vafalls?! Damm är den mest underskattade inredningsmetoden, hävdar vi. Bestämt. Favvomusik här hemma just nu är Tom Waits gamla åttiotalsdänga Underground. Julian hör den gärna gång på gång och vi får förklara texten om gruvor och "big black bones". – Men varför är benen svarta? – I gruvor borrar man i sten och då blir det ett fint fint damm överallt. Paus. – Hur kan damm vara fint? Vafalls?! Damm är den mest underskattade inredningsmetoden, hävdar vi....

I dag har jag varit på dagis. Hela dagen. Jag har haft gympa, samling, käkat sprödbakad fisk (så typiskt dagis på nåt vis) och mellis. Vilan tog jag på största allvar och somnade på riktigt, till allas stora förtjusning. Efter en sådan här dag kan man inte annat än att bli svårt imponerad av personalen. Att leka, spela spel, tjata om handtvätt och toa, fixa mellis, duka till lunch, klä på, klä av och samtidigt uppmuntra och vara pedagogisk är värt alla miljonbonusar i världen. Vi snackar om 18 pers av Julians kaliber. En är fullt tillräckligt kan jag vittna om. Jisses. I dag har jag varit på dagis. Hela dagen. Jag har haft gympa, samling, käkat sprödbakad fisk (så typiskt dagis på nåt vis) och mellis. Vilan tog jag på största allvar och somnade på riktigt, till allas stora förtjusning. Efter en sådan här dag kan man inte annat än att bli svårt imponerad av personalen. Att leka, spela spel, tjata om handtvätt och toa, fixa mellis, duka till lunch, klä på, klä av och samtidigt uppmuntra och vara pedagogisk är värt alla miljonbonusar i världen. Vi snackar om 18 pers av Julians kaliber. En är fullt tillräckligt kan jag vittna om....