16.58

Det känns lite som att tillvaron är ett långt streck på en sån där hjärtmätarmaskin just nu. En sån där som piper och plingar och beter sig i alla sjukhusdramaserier och som min mamma, den pensionerade sjuksköterskan, alltid pekar på och skriker: sådär funkar det inte! Man gör inte så!

En sån. Ett lååångt ljusgrönt streck. Och sen kommer ett hjärtslag. Precis när man tror det är kört… så kommer ett till.

Som att tillvaron just nu är en patient vars tillstånd är relativt kritiskt. Näsan ovanför, man vägrar ge upp, men det är jävligt nära hela tiden.

Jag är så uttråkad på hela skiten att jag vill lägga mig ner och skrika som ett barn. Orkar inte ta en enda meningslös promenad till. Inte laga en enda middag, inte fixa ett enda fix, inte styra upp en enda sak, inte tänka en enda omtanke. Dessutom är jag sjuk, sjuk, sjuk – fast så klart inte så sjuk att jag får bädda ner mig och läsa bok och se på serier. Inte trött, ingen feber, bara miserabel och ihålig och fylld av snor på samma gång. Det enda min kropp är riktigt bra på just nu är att hosta.

Jag vill inte heller skriva en endaste rad på boken, men gör det ändå. För hur trist det än är, så hajar jag att det är räddningen. Utan de där raderna blir jag en mental fiskpinne. Så jag tvingar mig. Jag piskar ut orden. De är något tillfredställande i det också.

Bump. Ping. Pling.

En topp reser sig plötsligt på den ljusgröna linjen. Ett tecken på nästanliv.

16.58 idag vänder det. Vintersolståndet. Jag vet att det dröjer veckor och månader innan vändningen märks av – men det är principen.

Det är krukor och jord och tulpaner. Planer, visioner och idéer som bara förverkligas till en bråkdel men som håller mig vid liv.

Det är vitsippor i horisonten. Det är nattsitta på drinkverandan alldeles för tidigt på säsongen med iskalla vanthänder under en för liten infravärme.

Det är livet som återvänder.