Han gick ut, till slut. Den där som en gång i tiden var rågblond, som hade runda kinder och knubbiga underarmar som han hängde om min hals när han somnade som en liten koala mot mitt bröst – på nåt kafé, nån krog, nån fest, nån parkbänk. Han stängde av allt och somnade tryggt med nappen dinglande mellan de små andetagen.
Minns doften av äppelgröt och choklad. Minns värmen precis bakom örat. Håret som föll fram och kittlade kinden när han pussade mig på pannan.
Samma person tog studenten. Sprang med tusen andra, rakt in i framtiden, med champagnedoftande andedräkt och blicken i skyn. På smala starka ben, med huvudet högt och händerna mot himlen.
Den ljusnande framtid är hans. Det har den alltid varit.
Men vem är den där medelålders kvinnan på bilderna? Hon i den röda klänningen, lite rund, lite hukande och med ett smil som tar upp halva ansiktet? Rynkig, lite grå, men glad ändå. Vem fan är det? Som böjer sig över honom och frågar om hon ska ta hans snygga skräddarfixade dyra kostym medan han åker flak. Som ser så redig ut och har ett sken som bedrar.
På några av bilderna kramar hon min son, ger honom en puss. Hon måste stå honom ganska nära då? Men vem ÄR hon?
Det kan väl för fan inte vara jag? Jag tog ju nyss studenten själv, det vet ju alla. Min framtid är också ljusnande. Väl? Jag kan fortfarande springa och skrika högt, fast inte just nu för jag har jävligt ont i ena knäet.
Men det visar sig att kvinnan på bilden tydligen är jag. En medelålders person med snart vuxna barn, en sån där jag sett på t-banan och haft som kollega.
Det blir en smula svårt att få luft. Jag måste ta en promenad i sällskap av mina brännande ögon. Jag vill inte acceptera att tiden rusar, en förtvivlan stiger upp i mig. Över allt som passerat utan att jag varit tillräckligt uppmärksam. Över allt jag fokuserat på som kändes livsviktigt, men som jag långt senare förstod inte betydde ett skit.
Jag vill ta tiden i min hand, hålla den hårt fast i näven och skrika till den att sakta ner.
Sen snyter jag mig.
Lugnar ner andetagen och lägger handen på mitt eget hjärta.
Det slår.
Än har jag tid kvar att ta vara på.
Den ljusnande framtiden är både hans och min.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer