Vi står, något vilsna, på byggmarknadens stora asfalt med varsin bultsax. Solen gassar, det är varmt i luften och för första gången den här våren vill man inte gråta när man går ut i bara jeansjacka. Vi har precis parkerat den gamla röda Forden, trotjänaren som inte fegar ur trots lågt däcktryck, pajad servo och elhissar som öppnar och stänger sidorutorna lite på känsla och aldrig efter behov. Framför oss tornar en hög med armeringsjärn upp sig, den når mig upp till brösthöjd, jag ser ut som en fyraåring – och känner mig som en. För ett par somrar sen byggde vi en pergola och ska nu inreda den på bästa Kirchsteiger-manér: med rostigt järn. Bilden är glasklar i mitt huvud, men i den ingick tydligen inte byggmarknad, beräkningar och beslut.

Jag har visionen, jag har ambitionen, jag har bultsaxen – men jag har inte den blekaste aning om hur mycket vi behöver eller i vilken form (… och jag visste inte heller att armeringsjärn är nästan lika dyrt som guld…),

I mitt huvud seglar andra saker. Jag ser tydligt hur piprankan klättrat mot himlen, hur den brer ut sig ovanför våra huvuden, med sina enorma blad intrasslade i järnkonstruktionen. Natur möter mänsklig hand och slår upp ett grönt tak, bildar en kokong av klorofyll. Och jag känner kaprifolens söta doft precis när solen faller ner bakom talltopparna. Skratten och klirrandet från de gamla loppisglasen. Träskorna i gruset. Ljuslågan som fladdrar till och samtalen som inte tar slut förrän våra röster tystnat för gott.

Allt det där ser jag. Det är vackert, det är livfullt – det är nästan verklighet.

“Eller hur, det borde väl bli rätt? Eller vad tror du?”

Va? Jag är tydligen tillbaka på byggmarknadens asfalt, mycket förvånad över denna snabba förflyttning. Talking to me? Han tittar på mig med tumstocken i handen. Och jag inser att jag gjort det igen – zoonat ut bland bilderna, skapat scenerna, placerat in människorna. Jag befinner mig långt bortom måttstockar, logik och konstruktion.

Jag finner mig (eftersom åren av dessa dagliga upplevelser har gjort mig till ett proffs på mental förflyttning av denna karaktär):

“Ja, absolut… det blir ju rätt… Det måste det bli. Det blir bra!”

Jag har inte en aning om vad jag just svarat på…

Från abstraktion till liv och rörelse

Abstraktionerna fastnar inte på mig. Jag kan inte förvandla dem till bilder och därför rinner de ifrån mig, som vattendroppar på en gås. Jag försöker, men det förblir tomt i huvudet. Han förklarar och berättar om mått och längder och konstruktioner och jag lyssnar intensivt – men jag ser ingenting. Och jag kan inte förstår vad det är han ser som inte jag är kapabel till. Jag menar – hur ser en centimeter ut? Den är ju ingenting förrän den är en del av något större. Den betyder ju inget förrän någon lutar sig mot den, känner på den, målar den eller ger den betydelse.

Det är nog tur att jag inte konstruerar jättemånga bärande saker med min metod som i princip ritas upp via “Jag föreställer mig att…” eller “Tänk dig att man kommer in härifrån… ” eller “Det här kanske inte är fysiskt möjligt, men jag skulle vilja att…”

Det gestikuleras mycket och det är inte ovanligt att ögonbryn rynkas och förvirring uppstår – men för mig är allting klart som nykokt vatten. På nåt sätt får vi ihop det och jag har insett att min del i våra gemensamma projekt står för en betydande del av de faktiskt blir av. I mina visioner fyller jag platserna och konstruktionerna med liv, rörelse, dofter och färger. Befolkar dem i mitt inre, börjar längta till dem, förklarar dem livligt, lyckas beskriva varför de måste finnas.

Jag ger dem existensberättigande.

Jag gör dem levande.

Jag berättar storyn.

Storytelling – det mänskligaste vi har?

Det är nog den här sidan av mig som är den djupast anledningen till varför jag jobbar med det jag gör och inte tycks kunna sluta. Min absoluta övertygelse är att det är ett mycket mänskligt drag att vilja blåsa liv i abstraktionerna – för att förstå dem och göra gem meningsfulla. Att plocka ner språket i kroppen, göra orden synliga, förnimbara med alla våra sinnen.

Det är det poesi handlar om för mig: ett språk som beskriver det som finns inuti, under ytan – det som inte egentligen går att omfatta för att språket är för litet. Språket är mindre än tanken. Det är det berättandet handlar om för mig. Skrivandet, kreativiteten, viljan att kommunicera i ord – oavsett om man skriver bok eller jobbar med marknadsföring: att skapa mening och dela med sig av en bit av den personliga tankevärlden.

Texter i berättande form fastnar på oss som inget annat. Där abstraktionerna leder till tomhet, leder storyn till färgrikedom, scener och möten. Orden måste andas, de måste komma ner på jorden, leva tillsammans med oss vanliga människor, vi måste kunna sträcka ut våra händer och röra vid texterna. Beröra och beröras.

Jag kan inte siffror, förstår inte matte. Men, per automatik, lyfter mitt huvud ut det ogreppbara och placerar det i världen för mig och andra att förstå. Och det är banne mig inte fy skam att kunna göra det!

Så jag har slutat skämmas för att jag inte går igång på mått och vinklar. Jag har slutat att känna mig korkad för att jag inte kan räkna ut en triangels area eller kapa ett hörn med perfektion.

Min hjärna har fullt upp med att blåsa liv i anden som bor i alla tingen.

Dåligt, bra – och jättebra…

I veckan kom första refuseringarna av mitt bokmanus. Torra standardsvar – tack, men nej tack. Och även om jag hela tiden vetat att chanserna är lika stora som att hitta ett intakt vedträ på solens yta, så kan ju inte själen låta bli att hoppas. Mot min vilja så spricker något litet där innerst inne…

Men det finns andra saker att glädjas över – och det dessutom ganska mycket. Platserna till höstens workshops i kreativt skrivande bokas upp på löpande band! Extremt roligt för en som är van vid att ställa in… I veckan körde jag en anpassad halvdag med ett team på ett roligt och nyfiket företag. De vill skriva kreativare annonser – höras och synas på nya sätt, med nytt språk. Oh yes! De blev glada, jag blev glad.

Och så kom jag in… på författarutbildningen jag sökt till hösten. Ett helt år av magiskt skrivande ligger framför mig. En dröm? Jag kan i alla fall inte helt ta in det. Min nästa bokidé är glasklar, avancerad och nästan omöjlig – jag behöver all handledning jag kan få för att förverkliga den här överambitiösa galenskapen.

Men det ska gå.

Framför mig ser jag hur jag sitter där i pergolan, under piprankan, och skriver i den kompakta augustivärmen, eller kanske i den lite mer utspädda septemberluften? Bredvid mig, en urdrucken kopp kaffe. Grannen klipper gräset, kanske för sista gången den här säsongen. Från skogen kommer mänskliga ljud, röster mellan stammarna, först avlägset, sen alldeles nära, i trädgården. De har varit ute och plockat svamp. Gula, perfekta – som små paraplyer för möss. De visar sina korgar, jag tittar hastigt för jag är mitt i något. Mitt i ett äventyr.

Snart är det middag, det slamrar där inne, aluminiumkastruller och tallriksklirr. Snart ska jag slå igen datorns lock. Bara en mening till.

För tänk… tänk om just den blir början på något mycket, mycket större…

Hej!

/ Frida Spikdotter Nilsson

PS Här är senaste bloggarna för dig som vill – Olika nyanser av trött, Bara en kvart till, Stunder att samla på. DS