Att repellera

Nu ska vi se om jag lyckas få det här rätt. Det handlar om en insikt som tog en omväg på nåt år. Svårupptäckt.

Men igår i duschen, av alla ställen, kom den till mig (alla bra tankar kommer vid fysiskt arbete och rutinuppdrag, har jag märkt).

En artikel jag skrev i förra veckan ledde mig in på spåret. I kombination med en bok jag läser. Jag arbetade på en text och letade referenser hit och dit, tills jag insåg att jag själv satt på erfarenheten. Jag behövde inte en miljard källhänvisningar. Jag kunde ändå. Kan själv.

Boken jag läser handlar om en massa, men just nu en lärare som försöker få sina universitetsstudenter att tro på sin egen tanke. Sin egen förmåga att utveckla sina idéer och filosofier. Det jackar så snyggt in allt nu, eftersom jag parallellt (har hållit på det här sen skilsmässan cirka) för ett mentalt resonemang kring hur akademikervärlden skapar barriärer och boxar in saker och hyser en övertro till sin egen förmåga att förstå, samt galoppera (skena?) omkring på så övernaturligt höga hästar att man känner sig tvungen att liksom dra lite på munnen åt deras oförmåga till självkritik och distans. (Nu går det bra att andas efter min längsta mening på länge).

Okej. Ni hajar, saker jackar in i varandra. Och allt handlar om en sak; att tänka själv. Egna tankar. Forskning visar (här utnyttjar jag min konstnärliga frihet och källhänvisar INTE, ni får tro på mitt ord eller hoppas att M länkar till nåt vettigt i en kommentar) dessutom att forskningsresultat i stort sett alltid är styrda av forskarens målbild. De är med andra ord inte opartiska. Vad innebär det? Att allt som tycks och tänks är subjektivt. Att det inte finns en sanning. Inte ens om den presenteras i siffror. Det i sin tur innebär att min “sanning” omöjligtvis kan vara mindre värd än någon annans, hur många referenser hon eller han fotnöttar in i sin sidfot eller hur lång litterturlistan än är. Det visar att många tycker samma sak, eller tror på samma sak. Men det visar inte att det är mer sant. Det är sant för de som tror så. Inte för andra.

Yadda, yadda. Vart är jag på väg?

Hit.

Jag kan själv. Det har varit en process som tagit ett drygt år , men jag ser det nu. Jag kan själv och jag behöver inte få alla mina teser bekräftade hos nån annan för att de ska bli giltiga. Det är min rätt som människa att tänka själv. Och tycka. Och diskutera, skrika, gråta, vara elak och snäll och jävlig och otroligt god. Och när jag stod i duschen igår blev det så kristallklart varför jag bråkat med Rufus så inihelvete under det gågna året. Och det blev glasklart varför det så plötsligt upphört.

Han kan själv och har velat bevisa det för mig. Jag har hållit på med exakt samma process inombords. Två magneter som repellerar på högsta volym. Vulkanutbrott. Eyjafjallajökull. Två kontinenter som rör sig. Under ytan.

Nu är det tillfälligt lugnt på Island. Men det pyr. Och man vet aldrig när sker nästa gång.

Det är lite det som är tjusningen.

Köp Efter Morris här: