– Mamma. Får vi gå ut och leka efter middagen? Själva alltså. Bara jag och Rufus.
Ett omfattande resonemang i mitt inre startar. Det involverar bilolyckor, fallolyckor, pedofiler, SÖS, gipsvaggor, personliga assistenter och ett antal andra osannolika företeelser. Efter tre sekunder hade jag tagit mitt beslut.
– Självklart! Vilken bra idé.
Vi pratade kort om förhållningsregler… alla dessa jävla regler och måsten. Som hämmar och kväver. Som förtar friheten. Som vänder den klart lysande idén till en stor tung belastning.
Av den anledningen höll jag tillbaka 99 % av det jag tänkte säga och nu är de ute. Själva. De hade en vakande blick över sig när de, helt enligt överrenskommelsen, följde trottoaren runt vändzonen och inte gick rakt i igenom.
Det var nästan det enda jag sa.
– För ni vet… om man visar att man klarar av sånt här så får man göra det igen. Och igen.
Och sen ökar vi.
…och det är här man förstår varför just barnen vill bo i villa. Fan, det är läskigt att släppa taget.