Bakom, framför men aldrig någonsin precis där? 

När tåget lämnar perrongen. Stockholm – Vingåker.

Från det stora till det lilla. Då åker tankarna i samma takt, på spåret, rakt och stadigt rör de sig. Inte i krokar och runtomkring i banor. Utan rakt och klart. Tydligt på nåt vis. Inte att ifrågasätta egentligen. Det sköter sig själv.

Klart. Självklart.

Jag tänker på minnen. Hur de skapar tillvaron. För mig, för dig, för oss. Bygger den, hel och hållen. Som kitt och cement, det som rinner in emellan och fogar ihop. Hur omkringet är ingenting utan allt som varit och hur omöjligt det är att förstå vilka skeenden som ska få betydelse. Vad som passerar obemärkt och vad som ska bli fullkomligt avgörande.

Så sitter man där mitt i något som ska bli något. Mitt i. Man vet det. Man vet att det är extremt och nästintill jobbigt betydelsefullt. Plötsligt vet man – det här, det HÄR, nu, NU händer det. Man bara vet. Och man förstår att det är så. Ändå så oförmögen att hålla kvar och gå in, kliva dit, vara där.

Vara här.

Så har alltihopa, på en sekund, förflyttats till det som varit. Förlagts.

Ett minne. Bara. Inte så bara, men ändå. Så… borta… fast det nyss var där.

Nu – passerat.

Det har passerat.

Och jag hann inte med. Kunde inte fånga, trots att jag var där hela tiden och konstant. Medveten och klok men ändå alltför korkad, alltid efter och omkörd. Omkullvält. I vinddraget, känner vinddraget. Hör ljudeffekten när det passerar. Känner svalkan och kylan av något varmt som svalnat.

Jag tror det är som när man står under den svarta natthimlen, i ruset, på väg från skogen. Det blåser lite och blicken förändras, rör sig uppåt, mot det stora blå. De små ljuspunkterna. Stjärnorna är överallt och du försöker titta och se och uppfatta. Men så fort du fokuserar på en av de många prickarna tappar den sitt fokus och blir suddig. Du vill se, du försöker se, men inget funkar. För det försvinner.

Precis när det är där försvinner det.

Suddigt.

Tills du tittar precis bredvid. Då klarnar det. Blicken bredvid och allting – som kristall. Det som verkligen egentligen inte går att fånga blir fast och tydligt, men bara när du är mentalt bredvid.

Minnen. När de skapas är du inte där. Inte egentligen. Du är bakom eller framför eller bredvid – men aldrig precis där.

Därför är jag så glasklart i Australien, i Trosa, i Berlin, på förlossningen, i separationen, i barndomen, i en annan tid, i ett annat rum.

Någon annanstans.

Jag är framför, bakom och bredvid. Under, ovanför. Men aldrig på pricken spot on. Omgiven av sakta dalande, snurrande, svävande flingor av sorg och glädje, garv och panik, kärleksfull beröring och slag, genidrag och skämskuddar.

Omgiven.

Ett frustrerande hav av dået och det som ska bli. Det som kanske kan hända, det jag önskar och drömmer, det jag vill och det jag vill undvika.

Men aldrig exakt det som är nu.

Tittar upp, på väg från dass, mot en gnistrande stjärnhimmel, mot en evighet av suddiga prickar jag aldrig kommer kunna fånga. Och det kommer tårar för jag vill stanna här, för alltid. Men tiden rusar och går och springer och står inte still.

Så går ännu några minuter.

Och kommer aldrig tillbaka.

Jag älskar det.

Jag hatar det.

Och så fortsätter det.

Och vi kan inte gör ett skit åt det.

Köp Efter Morris här: