Bara en kvart till

Jag tror aldrig jag har velat gå upp en enda morgon i hela mitt liv. Det har aldrig hänt att jag slagit upp ögonen och känt mig utvilad och det finns inte en enda gång, som jag kan minnas, då jag inte känt “bara tio minuter till”, “bara en kvart till”.

Allt detta utspelar sig till tonerna av en känsla av att vara lurad in i ett system som alltför sällan ifrågasätts. Varje morgon är jag därmed arg en liten stund innan jag fogar mig i ledet.

För att inte skapa missförstånd här: det betyder inte att jag inte sett fram emot dagen eller så, men det betyder att jag aldrig någonsin, när klockan ringt (eller jag har vaknat av mig själv) känt “Åh äntligen är jag vaken igen! Äntligen en ny dag nu vill jag gå upp och möta den!” (sådär som jag inbillar mig att många mindfulnessinstruktörer har det).

Jag vill helt enkelt inte, ändå har jag gått upp hela mitt liv varje dag. Detta kan jag förundras över, rent filosofiskt. Det är ju svaret på frågan: är människans fri? Absolut inte, säger jag. Hon anpassar sig konstant till massa påhitt som ingen begriper sig på.

Jag vill inte gå upp för jag har så mycket att göra om nätterna. Jag drömmer långa, ofta dramaturgiskt välkomponerade, intensiva och mycket närvarande drömmar. Det är som att nätterna är lika levande som dagarna, fast på livets undersida. Som pannkakan i Vilse i pannkakan. När jag går och lägger mig om kvällarna träder jag in i nästa dimension av att vara jag – och jag älskar att vara där. Ibland är det skrämmande men oftast fascinerande och jag vill stanna kvar för att se vad som händer.

När klockan ringer känner jag mig som ett barn som sitter och tittar på en spännande film, när en vuxen stövlar in och påstår att det är en dag imorgon också (hur fan kan man veta sånt?). “Men jag är inte klar! Jag vill se hur det slutar.” “Näpp. Det är läggdags nu.”

Klick. Rutan blir svart. Rummet blir kyligt. Fantasin tynar bort. Festen är över.

Och jag avskyr när festen är över.

Inatt fick jag till exempel inte reda på varför jag, tillsammans med tre andra medelålders kvinnor (för mig okända), var kallade till samma anställningsintervju? Fick inte veta varför VD:n (en man i 25-årsåldern med storrutig välstruken skjorta och glasögon) för bolaget inledde mötet med att visa oss de underjordiska gångar och kulvertar där han skapat ett helt unikt kontor som såg ut som Kärlekstunneln på Grönan – och var minst lika obehagligt. Vi skulle precis sätta oss i sista rummet för att påbörja samtalet när jag frågade “Men varför har du kallat oss alla fyra till samma intervju?” – då ringde klockjäveln.

Jag höll mig kvar en stund till men bilderna löstes upp, det gick inte att komma tillbaka, gick inte att få honom att svara för han fanns inte längre i samma dimension som jag. Jag såg honom sitta frusen där vid konferensbordet, men den ringande klockan hade brutit linjen mellan världarna.

Bara tio minuter till. Bara en kvart till.

Men det går inte att fånga en dimma med händerna.

Så det är inte det att jag inte vill gå upp och leva mitt liv. Det är bara det att det andra livet är minst lika vackert och meningsfullt för mig. Där händer saker som jag vill uppleva och förstå, där visas en annan sida som är andra halvan av mig.

Mina drömmar är inte nattliga spektakel, de är verkligt liv för mig.

Så slits jag mellan vakenhet och dröm och vet inte alla dagar vilket av tillstånden som tillför mest, vad som är mest giltigt.

Därför vill jag inte gå upp.

Ändå gör jag det.

Och ingen av världarna kan ge mig svaret på varför.

Köp Efter Morris här: