Jag fick ett samtal i fredags. Personen i andra änden informerade mig om att kylen och frysen på Åmänningevägen inte blivit avfrostad. Som av en fucking händelse. Och imorgon lämnar vi ifrån oss nycklarna och skriver på papprena. Lägenheten är någon annans.
Så. Någon annan än jag som kan se symboliken i att, efter en skön helg på landet, behöva åka till det som varit mitt hem de senaste fem åren, för att frosta av en iskall kyl? Ja, jag kan se den i alla fall.
Att gå runt i dessa tomma rum. Ekande tomma. Kliniskt rena. Avpersonifierade. Som i en rulle av Bergman såg jag scener ur vårt äktenskap spelas upp. Festerna. Middagarna. Vännerna som kom och gick. Den smärtsamma natten då Rufus skulle födas (av nån anledning minns jag den bättre än natten han skapades, vilket också skedde där…), alla små kläder jag hängt upp på tork, möblerna vi släpade upp, sakerna vi kastat ut (betydligt färre än de vi köpte…). Jag såg hur vi monterade upp en spjälsäng. Monterade ner den. Köpte en växasäng. Monterade upp spjälsängen igen. Hur vi gick från tre till fyra. Blev en familj. Kvällarna på balkongen. Diskussionerna i soffan. Skratten. Framtidstron. Viljan och styrkan. Det gemensamma målet.
Sen såg jag de sömnlösa nätterna. De oändliga rullarna med hushållspapper vid sängen. Såg paniken som studsade och rann längs väggarna. Såg armar som aldrig kramade. Såg ord som aldrig sades. Ord som skreks, men aldrig nådde fram. Såg bottenlös saknad och sorg och desperata försök att vinna kärlek som sedan länge, länge, länge försvunnit. Såg så oerhört mycket smärta.
Jag såg mig själv i soffan när världen tappade sina proportioner och blev skev och obegriplig. När det omöjliga blev sanning. När han tog av sig ringen och ensamheten slöt sig som ett jävla fucking vrål omkring mig. När allt föll. Jag såg när han gick. Jag såg när jag stod kvar. Paralyserad och helt orörlig.
Allt det kom, där på köksgolvet framför frysen som tinade i slow motion.
Ensam.
Och medan isen långsamt smälte och blev till vatten, kom och gick tankarna. Och tårarna. Dripp dropp.
När allt var klart låste jag dörren för sista gången.
Och aldrig ska jag gå tillbaka. Aldrig, aldrig.
Jag går vid sidan om. Men aldrig tillbaka.
Köp Efter Morris här:
Haller med till punkt och pricka! ‘Du gör konst av det som drabbar dig, och det är härligt att läsa, även när det är sorgligt.’
Trots att det kanske kanns alldeles for tidigt/fel/smartsamt/personligt/orattvist/genant just NU, sa tycker jag personligen att hela resan du gatt igenom kan och bor publiceras som bok.
Vad du an tycker om Mia Skaringer sa anser *jag* att ni bada skriver med samma slags magnetism. Man bara MASTE lasa vidare helt enkelt. Mycket bra. Det funkar. DU funkar. DU funkar jakligt bra. Puss!
Cecilia – jag ringer dig.
Sara. Tack. Det är skönt att veta att du går vid min sida på vägen framåt.
Oj oj oj, kan bara hålla med, du skriver helt fantastiskt! Det går verkligen rakt in i hjärtat! Blir verkligen berörd.
Men nu är det framåt som gäller! Go Frida!!
Frida, du får gärna ringa mig dessutom. Jag har tittat lite på din blogg och du skriver bra. Jag finns på 0150-310 00
Med vänlig hälsning,
Cecilia
Hej Frida!
Grattis! Du har vunnit en trisslott eftersom du kommenterat ett inlägg på tidningen Succés hemsida.
Maila din postadress till red@succe.info så skickar vi lotten och hoppas på skraplycka.
Med vänlig hälsning,
Cecilia, Succé
Åh, Jenny! Fina du. Jag saknar dig! Vi ska fika så snart det bara går. Jag mailar! Kram.
Och jag håller med Sara och säger samma sak. Skriv, skriv, skriv för du går rakt in. Och ja, alla poeter måste lida ibland. Det säger Murhpy, eller hur var det? Men du gör konst av det som drabbar dig, och det är härligt att läsa, även när det är sorgligt.
När ska vi skrivfika?
kram
Du. Vad svarar man på något sådant fint? Det betyder mycket, mycket att du säger så. Mycket, Sara. Väldigt, väldigt mycket. Och nu trillar några tårar till. Jag tycker om dig.
Fan, Frida, du är poet. Dina ord går rakt in i hjärtat, man kan inte värja sig. Men nu har i alla fall den isen smält, det måste vara bra.