Återträff med ångesten, den gamla välkända. Var kommer den ifrån hela tiden? Trycket över bröstet, brännande tårar och känslan av att allt är så fruktansvärt meningslöst, tomt och innehållslöst. Det borde inte kännas så. Inte nu. Allt borde vara bra.
Men en tröst är att jag börjar bli ganska proffsig på att häva skiten när den kommer. Numera försöker jag acceptera läget. Försöker fatta att jag fungerar så. Att jag måste in i känslan ett tag för att komma ut på andra sidan. Och tack goda gudinna för musiken. Hög och bra musik. Fyller hela hjärnan och trycker undan alla sjuka tankar. Lyfter. Sänker. Och lyfter igen.
Nu är klockan snart 22.00. Barnen sover äntligen och det börjar släppa. Äntligen.
Det var då jag slog på melodifestivalen, delfinal numero due. Shit my god, som Julian säger.
Welcome back, ångest…
Köp Efter Morris här:
No probs! Jag har varit där du är, visserligen utan barn, men det var S J U K T jäkla ap-jobbigt, och sorgligt, och ledsamt, och ångest, och tårar, och ofattbart, och…tusen känslor till. Sedan blir man glad igen. Och lycklig, och fjärilar i magen, och inser att det går att tycka om andra och sig själv igen. Jag är en annan bättre version av mig själv nu 🙂 Ha en alldeles kalasfin helg, hörru 😉
Jag är gärna “hörru” med dig… Mer än gärna. Jag försöker acceptera. Det är inte svinenkelt att gilla läget. Men det känns viktigt. Just därför att läget alltid “är”. Tack för fina ord.
Hörru (säger så fast vi inte känner varandra!), du har verkligen insett hur det är att acceptera! Jag har aldrig lärt mig det, eller så här, det tog hela min separation och några år till för att kunna bara vara och rida ut jobbiga perioder. You go! Dessutom, andra sidan skiten finns alltid där även när ångesten kryper på. Den väntar på dig.
Nästa fredag? Med kids i så fall…
Jag gillar när du får in “häva skiten” i en mening. Hörru, kom hit så bjuder jag på grillat och uppmuntring.