Min kropp är 50 år, drygt. Den har tjänat mig väl får jag ändå lov att säga. Den har tagit mig ner för otaliga slalombackar, smackat på rejäla forehands som ingen jävel kunde ta emot och burit ungar i flera mil. Matkassarna över torget, grop efter grop på torpet, bänktorkandet och makaronirörandet. Den har klippt motsvarande åttatusen fotbollsplaner gräsmatta, skapat och fött två barn, burit flyttkartonger, legat i fosterställning och rödfärgat kilometervis med brädor.

Den har pekat med hela handen och härbärgerat nervositet, besinningslös kärlek och tung sorg. Den är förhållandevis vig och stark och verkar stå emot olika former av virus och bakterier förvånansvärt väl.

Men inget gott som inte har nåt ont med sig?

Det den inte givit mig är till exempel en platt mage. Och heller inte såna där muskelbulliga armar som jag så gärna hade velat ha. Jag har försökt, tro mig. Men det är som att, även om jag har många starka muskler där inne, så förbli liksom det yttersta lagret som en mjuk deg.

Det kan bero på att jag älskar Hof och ostbågar mer än mina egna barn.

Men det kan också bero på att jag använt kroppen till lite annat.

För den har också givit mig skrivandet. Jag har inga snygga biceps, men mycket väl upptränade sittben. En skalle som aldrig slutar servera mig idéer till texter och händer som ibland sköter hela processen åt mig. Den har givit mig uthålligheten som krävs för att skriva en roman och den har givit mig förmågan att kroppsligen känna när det är bra och när det är uselt.

Igår bar jag flyttkartonger åt honom som jag en gång i tiden födde fram. En barndom tog slut, något annat började (och vi fick ett arbetsrum… )

Det var ett litet helvete att få in sängen i hyrbilen och jag muttrade något i stil med “trodde det var slut på sånt här nu, det är väl därför det finns flyttfirmor?” (min kropp är också bra på att producera svordomar med artrik variation…) “Jag är fan FEMTIO bast!” hojtade jag – inte helt utan stolthet – där jag satt fast mellan en byrå och hissväggen.

Idag tackar jag min femtioårskropp med tre starka hej. Den värker och vet att den lever. Och igår användes den på bästa sätt.

För medan armar och lår höll på med tunga lyft hittade hjärnan på den här texten. Den som säger att människan inte kan göra flera saker samtidigt har inte träffat på mitt undermedvetna. Det jobbar som bäst när kroppen lider fysiskt.

Nu är det här inlägget slut. Och huvudet har genast genererat tolv nya.

Helt utan gymkort.



Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: