Att lära av sina misstag är för veklingar. Sånt ska man inte hålla på med.
Man VET att bebisen under natten GARANTERAT kommer att spotta ut nappen. Man VET också att nappen kommer le ett elakt leende och leta fram det absolut mest otänkbara stället i hela spjälsängen. Där kryper nappen in och lägger sig till rätta, som en perfekt kamoflerad rovdjursinsekt i ett David Attenborough-reportage. Omöjlig att hitta. Den blir ett med lakanet liksom.
Själv ser jag också ut som något ur ett David Attenborough-reportage när jag halvnaken, skitförbannad (hysterisk) och svärande börjar springa runt i lägenheten och leta en annan napp. Att förbereda genom att helt simpelt placera ett antal nappar vid sängen är givetvis för veklingar. Hittar till slut en och återvänder till sängen. Hinner man i tid innebär det att ytterligare en timmes sömn är räddad. Bebisen flyttas över till vår stora säng med förhoppningen att den timmen kanske kan bli två (ha ha ha!).
30 minuter går. Jag somnar om och bebis tappar nappen igen. Nu har nappen en helt gigantisk yta att röra sig på och är ondare än någonsin. Den skrattar hånfullt när den kilar ner sig mellan säng och vägg, ramlar på golvet eller kryper till fotändan av påslakanet.
Jag upp igen. Men då verkar det som att nappen i påslakanet typ har ringt alla sina polare och varnat dem för det finns tamigfan inte en enda napp i hela lägenheten! Jag börjar nästan gråta och inser att för varje sekund som går blir bebisen bara piggare och piggare…
Till slut hittar jag en liten en som inte hunnit gömma sig. Visserligen ligger den i grushögen på hallmattan, men det är fullkomligt oväsentligt. Det är bara att suga av det värsta och kasta sig i slow motion in mot sovrummet igen. Jag hinner, jag hinner!
Tystnaden lägrar sig. Bebisen somnar om. Jag också. Med gruset fridfullt gnisslande mellan tänderna.
Att lära av sina misstag är för veklingar. Sånt ska man inte hålla på med.
Man VET att bebisen under natten GARANTERAT kommer att spotta ut nappen. Man VET också att nappen kommer le ett elakt leende och leta fram det absolut mest otänkbara stället i hela spjälsängen. Där kryper nappen in och lägger sig till rätta, som en perfekt kamoflerad rovdjursinsekt i ett David Attenborough-reportage. Omöjlig att hitta. Den blir ett med lakanet liksom.
Själv ser jag också ut som något ur ett David Attenborough-reportage när jag halvnaken, skitförbannad (hysterisk) och svärande börjar springa runt i lägenheten och leta en annan napp. Att förbereda genom att helt simpelt placera ett antal nappar vid sängen är givetvis för veklingar. Hittar till slut en och återvänder till sängen. Hinner man i tid innebär det att ytterligare en timmes sömn är räddad. Bebisen flyttas över till vår stora säng med förhoppningen att den timmen kanske kan bli två (ha ha ha!).
30 minuter går. Jag somnar om och bebis tappar nappen igen. Nu har nappen en helt gigantisk yta att röra sig på och är ondare än någonsin. Den skrattar hånfullt när den kilar ner sig mellan säng och vägg, ramlar på golvet eller kryper till fotändan av påslakanet.
Jag upp igen. Men då verkar det som att nappen i påslakanet typ har ringt alla sina polare och varnat dem för det finns tamigfan inte en enda napp i hela lägenheten! Jag börjar nästan gråta och inser att för varje sekund som går blir bebisen bara piggare och piggare…
Till slut hittar jag en liten en som inte hunnit gömma sig. Visserligen ligger den i grushögen på hallmattan, men det är fullkomligt oväsentligt. Det är bara att suga av det värsta och kasta sig i slow motion in mot sovrummet igen. Jag hinner, jag hinner!
Tystnaden lägrar sig. Bebisen somnar om. Jag också. Med gruset fridfullt gnisslande mellan tänderna.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer