De senaste dagarna har jag återupptäckt skrattet. Alltså, inte skrattet i största allmänhet. Inte det där små-hö-hö-skrattet som man kan ha till vardags. Jag pratar om skrattet som utgår från magen och sen sprider sig i kroppen och upp till hjärnan. Och inne i hjärnan liksom virvlar det runt en stund. Sen kommer den fysiska tillfredsställelsen när man inser hur jävla skitroligt skämtet eller omständigheten faktiskt var.

Fördelen med att ha varit så djupt nere i skiten är helt klart att när man är på väg upp blir allting så mycket mer njutbart. Jag inser att mina skratt inte varit så här rena på väldigt väldigt länge. Bara ren känsla. Här-och -nu-skratt. Skit-i-allt-skratt. Skönt och ansvarslöst.

Det är kul att leva. Det får man komma ihåg att inte glömma bort.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: