Förrådet fick mig att bryta ihop häromdagen. Kanske var det fel tillfälle. Fel tidpunkt. Fel känsloläge då. Den här dagen har varit annorlunda. Jag har varit stark idag. Det är skillnad då.

Så jag roar mig med att spendera lördagskvällen med att gå igenom gamla foton. It’s a dirty job, ingen tvekan, but someone’s got to do it. Och jag undrar varför i helvete vi tog så mycket bilder på ett bröllop som var början på ett äktenskap som ändå skulle avbrytas. Löftena i kyrkan var inte värda ett skit. I lust och nöd. Det höll varken för det ena eller det andra, kan man väl säga. Vatten värt.

Det jag ser är bilder på två rätt sköna och lagom naiva människor. Vi var snygga i alla fall. Men jag ser också två personer som inte längre finns. Jag känner igen den ena, hon bor här inne i mig. Men killen på bilderna har jag ingen aning om vem han är. Honom har jag inte sett på ett tag. Jag har nästan glömt honom. Ikväll kom han tillbaka. Så levande. Så livs levande.

Men jag är tillräckligt stark just ikväll, för att inse att han rest bort för att aldrig mer komma igen. Man äger ingen. Alla är fria att ta egna beslut och gå egna vägar. Och han tog sin, bort från mig.

Och nu ska jag ta min väg. Den går framåt.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: