Barnens pappa ringde imorse. Julian har blivit slagen i skolan. En kille i tvåan slog ner honom, slog honom i huvudet och i magen. Satte sig på honom. Tryckte ner hans ansikte i marken. Näsblod. Rädsla. Smärta. Pinsamheten. Kränkningen. Jag minns den som igår.
Nu har vi alltså kommit hit. Till den grymma skolvärlden där kontrollen är tappad. Den där vuxna är frånvarande för de kommer inte ihåg hur det var. Det var bättre förr, men ingen minns.
Min första reaktion är primitiv. Jag får energi att springa hela vägen till honom och aldrig lämna honom igen. Så gränslöst maktlös. Och vad jag tänker om killen som slog gör sig inte i den här bloggen.
Sen blir jag eftertänksam, för det har jag lärt mig i min terapi att man kan vara ibland och att det kan vara ganska produktivt. Och då tycker jag plötsligt synd om den där killen utan ord. Vad har han fått med sig hemifrån? Vad har han fått med sig som gör att det är enklare att slå än att säga? Vad har han därinne som exploderar? Kommer han gå genom livet med det trycket?
Det är synd om honom. Det är synd om människorna.
Det är synd om föräldrar. Men det är mest synd om barnen.
Jag är stolt över min son som inte slog tillbaka. Jag är stolt över min son som kunde prata med sin pappa. Jag är stolt över att han inte stänger in och bygger explosioner. Jag är stolt över att han vågar be om hjälp.
Att vara snäll är mycket svårare än att vara dum. Jag tror på snällhet, även om den kräver mer och om den gör att allt tar längre tid i livet. Det tar längre tid att gå med varsamhet än att klampa på utan att titta var man sätter fötterna.
Man kommer fram till slut, på båda sätten. Det vet jag. Och den som kommer fram snabbast till dödsögonblicket, vinner den då eller?
Då avsäger jag mig i så fall förstaplatsen. Då går jag hellre så långsamt jag kan.
Varsamt.
Köp Efter Morris här:
Aj, vad ont det gör i mig. Kloka härliga Julian, vad stark han är!! FY fan vad skolan kan vara fruktansvärd. Små glin som gör varandra och sig själva illa för att de inte vet bättre. Man hade nästan glömt. Och Frida, du är klok och fin som få. Det här kommer gå bra!
Åhhh…… vad säger man…. mer än vad alla andra har sagt här redan? Klokt och moget tänkt av dig, Frida. Tänk om alla föräldrar kunde tänka så? Tänk om alla föräldrar kunde vara goda, empatiska förebilder för sina barn istället för reptilhjärnor? Mitt hjärta blöder också för Julian! Han är ju väldigt lik Morten på många sätt: eftertänksam, verbal, klok, snäll. Och väldigt lite utåtagerande. Jag hoppas att ni även får till en dialog med den andra pojkens föräldrar.
Kramar!!!!!!
Kram! Ja. Jag önskade så innerligt att det här inte skulle behöva hända. Jag vill inte skylla på någon, jag vill bara försöka vara stark nog att följa upp det här så att det får en mening, om du förstår hur jag menar. Att det ger resultat. Att folk pratar med varandra.
Kram Sara F! Ja. Man blir ledsen och frustrerad. Och orolig. Vi ska försöka reda ut exakt vad som hände. Skolan är en tuff värld, men bara om vi låter den vara det.
Och dina ord värmer. Mycket, mycket.
Nä fy vad ledsen jag blir 🙁
Stackars fina Julian.
Men det är ändå oerhört stort av dig att se på det från ett annat håll och jag håller med om att det också är synd om den andra killen. Man undrar som sagt vad han går och bär på…
Och återigen, ditt sätt att beskriva det i ord är enorm! Sluta aldrig skriva!
Kramar
Kram, Sara. Ja. Jag vet. Det bränner och känns. Jag känner att jag är väldigt påverkad. Svårt att koncentrera mig och känner mig skakig. Vi ska följa upp det som hänt med lärare och personal och killen. Förhoppningsvis kan det leda till något bra. Om inte kommer det finnas i en blogg nära dig… det kommer det göra ändå förresten.
Men jag gråter ändå för Julian när jag läser det här. Ja, det är synd om den andre killen, verkligen. Men jag vill ändå springa bredvid dig till Julians skola och skydda honom. Jag vet inte vad jag ska säga mer, men jag blev väldigt väldigt ledsen för Julians skull när jag läste det här.
Jag är faktiskt själv jävligt förvånad över min reaktion, att se det andra (samma i situationen med ex:ets nya). Det är en ny sida hos mig. Jag väljer att tolka det som att jag är på väg nånstans i nån process mot en person som jag faktiskt vill vara. Vissa har det säkert medfött. Sådana som jag måste bli 38 år, vandra runt på botten en stund och först då uppnå förståelse. På gott och ont. Men mest gott tror jag. Och bättre sent än aldrig. Kram!
Amen vafan är det där för töntig avatar?! Det kommer från min superhemliga blogg. Ska ta bort den. Du får stå ut med tönt-avataren ett tag till.
Det är stort att se den andra sidan. Försöker själv också tänka på precis samma sätt. När jag läste, insåg jag att jag fick precis samma primala känsla som du; dumma dumma andra barn. Och även jag vill hålla om och aldrig släppa.
Det är synd om människorna. Faktiskt. Och det är stort att inse det. Kram!