Man kan ju tycka att jag borde vant mig vid de här uppbrotten. Från barnen och från M. Men varje gång är det som att det läggs en plastfilm över situationen och det blir svårt att andas fritt. Det är sportlov nästa vecka och därför tar jag barnen redan ikväll. Vi ska ner till mormor och morfar.
Jag körde M till centrumet där han bor innan jag åkte hem. Hur många gånger har vi inte suttit så nu – jag i mitt säte och han bredvid. Med pannorna mot varandra. Och konstaterat att vi snart ses igen. Det kunde varit värre. Det är bra att längta. Det blir bra. Det är bra.
Men just i den där stunden är det inte bra. Det är bara dåligt. Det är som att när jag äntligen, äntligen är vuxen och äntligen, äntligen är helt fri att bestämma hur jag ska leva mitt liv, ändå inte kan göra det. För jag vill ha allt, hela tiden och det är en omöjlighet. Det finns ingenting jag kan göra för att påverka.
Det lägger sig, jag vet. Men när jag sitter här och precis har betalat mina räkningar och inser att jag, trots att jag fick lite extra lön den här månaden för några semesterdagar jag aldrig hann ta ut innan jag fick kicken, är så jävla broke igen. Då känns det som att det bara går runt, runt, runt i oändliga cirklar av saker som inte går att förändra. Det känns som att stunderna av sinnesro är så korta och oron för en massa saker alltid ligger och stirrar på mig från nån obehaglig plats ute i periferin. När jag vänder mig om och kollar är den borta. Men jag vet att den finns där. Närvarande i allt som sker.
Hur ska det bli? Hur ska det gå för mina barn? Ska vi bo här forever? Vad kan jag erbjuda dem för liv och uppväxt nu?
Hur jag än vrider på saken så är jag ensam ansvarig för mitt och mina barns liv den tid de är med mig. Hur många fina vänner jag än har och hur mycket kärlek jag än får från M och min familj, så är jag ensam i rollen som förälder. Jag skulle kunna fucka upp allting, eller få allting att funka. Vad det än blir är det jag som gör det.
Det kan få mig att freaka ut totalt ibland. Det här är det läskigaste jag gjort i hela mitt liv.
Sådärja. Det var lite söndagsångest i sin renast form.
En promenad på det va?
Köp Efter Morris här:
Ja. Hörrni. Det håller på att växa fram ett helt inlägg utifrån era svar. Så jag svarar inte här och nu. Men det kommer. I inläggsform.
Det är så otroligt. Hur den här bloggen får mig att fatta grejer, tack vare era kommentarer. Det är precis lika utvecklande som terapin – på fullaste allvar säger jag det. Ni får in mig på banor som jag annars inte hade valt själv. Och bara känslan av att vi är fler som känner samma sak. Ensamheten känns inte lika stor då.
Tack. Tack som fan.
Mark Levengood brukar ju säga att den sämsta present man kan ge sina barn är en lycklig uppväxt. Jag håller på många sätt med honom, även om jag gör allt jag kan för att ge mina barn just det. Men när det känns som att det inte går så bra – man skiljer sig och lever fattigliv och får säga nej till allt de vill ha och orkar inte riktigt med och säger nej till sånt man inte behöver säga nej till och känner att ens barn får allt annat än en lycklig uppväxt – då tänker jag på min egen inte så rosenröda uppväxt och att det ändå har danat mig och gjort mig mer stark än bruten och så tänker jag att våra starka kloka barn nog ändå känner vår kärlek och sen får även de klara en del bitar själva så småningom. Och just nu tänker jag att i den här, vår ganska gemensamma livssituation just nu, så är det nog ändå så att just den där uppväxten har förberett mig lite mer än dig och att det här är ungefär vad jag förväntar mig av livet, det är till och med betydligt bättre än det hade kunnat vara. Och jag vet att det är helt ok som det är, både för dig och för mig. På samma sätt kommer våra barn att veta att livet kan vara krokigt och stökigt, men man klarar sig ändå. Det finns ingen mall för hur det måste vara.
Allt det här vet du redan och jag hoppas jag inte låter beskäftig. Kram på dig, fina Frida!
Frida, du kanske är ensam i rollen som förälder, en underbar sådan vad jag kan läsa mig till, men du är inte ensam vuxen för dina barn. Ta emot och kräv så mycket hjälp och råd du kan få av dina vänner och familj. Det gör jag, eller vi. Vi sätts i situationer när man inte vet hur man ska agera, säga göra. Jag räcker inte alltid till, då känns det underbart att få höra vad andra tycker, att vänner hjälper mig, att andra vuxna finns där för mina barn när jag står utan “koll” som min äldsta skulle sagt……(Shit, där lät jag uråldrig). Kram från en som fuckar upp ibland……men kommer tillbaka!