Hela dagen har jag gått runt och känt mig skamsen. Satt, som säkert många andra, på t-banan imorse och såg ner i golvet. Och när jag då och då tittade upp undrade jag om någon av dem jag såg i ögonen hade lagt sin röst på SD. Hur ser de ut, de som gör sånt? Hur ser en person utan perspektiv ut? Hur ser en rädd person ut?
Skam.
Sen tänkte jag att vi är 94% som inte vill ha dem. Att de är få. Vi är många. De är små. Vi är stora.
Sen tänkte jag på mina barn och hur det är min och alla andras föräldrars plikt att aldrig släppa dem. Aldrig undvika frågor. Aldrig låta dem tro att människor har olika värde. Aldrig vara likgiltig.
Viktigare nu än någonsin.
Aldrig har någonting varit viktigare.
Köp Efter Morris här:
Sa himla sant och tvarviktigt.
Vilken superbra mamma dina killar fick! Lyx lyx.