Igår hamnade jag framför två intressant debatter på teve. Om skilsmässor. Eftersom jag inte läst boken “Happy happy – en bok om skilsmässa” (än) borde jag säkert inte uttala mig, för det var bland annat det debatterna handlade om. Men om jag ändå lägger mig i…

På ena laget: de fortfarande gifta som tycker vi skiljer oss för lätt. På andra laget: de skilda kvinnorna. Slaget handlade om barnen. Vem tänker på dem? Är skilsmässan en egoboost? Ett sätt att slippa ansvar, att bara tänka på sitt eget bästa – inte barnens?

Först fick jag ont i magen av skuld (som kvinna är man marinerad i anpassning och måste bryta sig loss, men det är ett annat inlägg). Mina barn ser såklart inte en glad mamma, de ser två föräldrar som inte bor ihop. De ser otrygghet. Skuld, skuld, allt är mitt fel, usla jag. Hur kunde jag?

Ja. Hur kunde jag? Jag. För det var väl jag? Det är väl jag som ska må dåligt för att jag mår så bra? Kvinnan. Barnen. Det är väl kvinnans relation till barnen som alltid är central? Det är väl min relation till barnen vi snackar om?

En grönklädd tjej från KD tyckte att vi ger upp för lätt. Att vi vuxna inte tar vårt ansvar om vi skiljer oss. Hanne Kjöller undrade om allt bara handlade om att få uppmärksamhet, bekräftelse och om att få ligga, festa, resa, skratta. Själv satt jag och höll med åt alla håll och kände mig ömsom usel, ömsom förbannad.

Sen sov jag på saken. Och tränade på saken. Nu har jag tänkt hyfsat klart.

Jag älskar mina barn. Men jag älskar också mig själv. Är det fel? Är det motsägelsefullt? Är det fel att vilja leva ett bra liv? Vad signalerar jag till mina barn om jag nöjer mig med second best? Och känslorna – är det någon som tänkt på känslorna? Om han valde någon annan – ska jag, bara för att jag är kvinna, bära ens ett gram av skulden för att vi “inte försökte”? Vi försökte, tro mig. Men om det inte går – har man givit upp för lätt? Den ständig frågan. Försökte ni verkligen? Gick ni i terapi? Nej, vi försökte inte. Vi gav upp på en gång. Va fan tror ni? Det var så sjukt skönt att skilja sig, det bästa jag gjort faktiskt. Let’s do it again sometime.

Tror den grönklädda KD-tjejen att det verkligen är så enkelt? Att livet funkar så?

Det handlar om ett subtilt förtryck och en bakåtsträvan utan dess like. Det är trångsynthet och oförmåga att se perspektiv. Ytterligare ett försök att klandra kvinnans viljor och önskningar. Jag tänker inte gå på det, den här gången.

Om vi breddar synen på familjen. Om vi går utanför kärnan och ser trygghet som något som kan röra sig utanför den heterosexuella tvåsamheten. Om vi gör nåt helt crazy och bestämmer oss för att skilsmässa inte är ett stigma. Om vi beslutar oss för att det handlar om något annat.

Vad händer då?

Vi kanske kan testa i alla fall för vi har inte mycket att förlora på det. Förmodligen bara massa att vinna. Inte minst för våra barns skull. Kanske är bakåtsträvarna de som ska bära den tyngsta skulden i det här? Vad lägger ni på mina barn, era jävlar?

Och som morsa. Jag försvann inte för att jag skilde mig. Jag finns.

Jag finns för mina barn.

Och jag röstar inte på KD.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: