Nu blir det långt.

Så jag åkte. Senare än planerat, men jag kom iväg. Det var kö ner till Södertälje och bitvis stod det helt still. Tankarna provocerade mig och ingenting släppte som jag hade planerat. Jag kände att jag började bli förbannad på mig själv. Varför kan jag aldrig styra över mig själv, bestämma vad jag ska känna och när?

Efter avfarten mot Strängnäs släppte köerna och jag ökade farten. Körde om och körde om. Fullpackade bilar med uppblåsbara krokodiler, kylväskor, systemkassar, ungar och svärföräldrar upptrycka mot bakrutan. Husvagnar. Husbilar. Familjer på semester.

Och jag blev provocerad igen. I huvudet hörde jag alla kommentarer. €Men har ni verkligen försökt? Är det verkligen den enda utvägen att skilja sig? Det är ju så, åren med småbarn är jobbiga. Man ska inte ge upp. Har ni verkligen försökt? Är det verkligen rätt beslut€.

Till de som kommit med de kommentarerna säger jag nu; fuck off!

Och så ser jag alla dessa präktiga bilar med alla präktiga familjer som €verkligen försöker€. Men som tjafsar. Bråkar. Krymper varandra. Sliter varandra i stycken. Har slutat ta i varandra och slutat ligga. Som slutat se varandra för länge sen, men som håller ihop för att€¦ ja€¦ för att€¦ jag vet inte. Och jag känner bara ren och skär lycka över att inte vara en av dem just nu. Ren och skär lycka över att jag glider fram ensam i min egen bil som jag kör precis vart jag vill utan att kompromissa. Ja, jag har försökt men jag är glad att jag gav upp. (Såklart, får jag nu säga till alla er som tar vara på varandra, gäller detta bara 95% av befolkningen. Inte alls alla.)

Så kommer jag fram till Eskilstuna. Tar en kaffe på McDonalds och sätter mig mitt ibland alla dessa familjer. Som surar. Tjafsar om skitsaker. €Men varför satte du dig här? Mitt i solen. Ja, ja, vi sitter väl här d倦€. €Beställde du ingen kaffe till mig. Nehej. Ok, jag går väl själv d倦€. €Har du ringt din mamma och sagt att vi är på väg? Men va fan, det är ju DIN mamma, eller hur?€.  €Jag sa ju att vi skulle tankat i Strängnäs, nu blir det ju jättejobbigt att vända här och åka till macken€.

Som en kör. En kör av kärlekslöshet. Och jag blir plötsligt bara så otroligt ledsen. Varför uppskattar inte människor varandra? Varför lever de ihop om de ser som sitt livs uppgift att sänka sin partner och hitta tusen fel om dagen? Varför respekterar inte människor varandra? Var har all ödmjukhet tagit vägen? Var är alla kärleksfulla blickar? Varför kramas de inte? Varför så lite ömhet och så många hårda ord i iskall ton? Varför stannar folk ihop om de inte kan visa uppskattning? Varför verkar det som att varje år tillsammans verkar skapa distans när det borde vara tvärtom? Vad är det som händer på vägen? Varför vill folk förminska varandra istället för att höja och ge? Och varför går jag på McDonalds?

Nej, tack. Jag säger nej tack till den där skiten hur ensam jag än känner mig just idag.

Riktigt påverkad och nedstämd över mänsklighetens oerhörda dumhet  lomar jag tillbaka till bilen med min kaffe. Fortsätter färden och stannar för att handla på Ica Julita (ni som varit med sen bloggstarten känner till mardrömsbesöken där€¦ nu är ju inte Rufus med, men den där Ica-butiken har uppenbarligen inverkan på mig på nåt sätt€¦). Där inne, precis vid grönsaksdisken, står ångesten och väntar på mig. Jag hälsar artigt och tar honom i hand. Handlar fort, innan han tar över hela mig. Kutar ut i bilen. Lägger i ettan. Tvåan. Trean. Fyran. Femman. Ser hur långt jag hinner.

Strax efter Julita kommer han ikapp. Som från ingenstans, han låg i bakhåll och jag var chanslös. Allt blir suddigt och jag får köra in på en busshållplats och bara låta det komma. Jag kan inte sluta gråta. Det är som en kräkreflex. Kramar ratten för den känns som bilens mänskligaste del. Snälla. Låt mig slippa. Inte nu. Jag skriker och dunkar huvudet i ratten. Släpp mig. Släpp taget. Ge dig på nån annan som orkar försvara sig. Fegt av dig att välja mig just nu, just idag. Enkelt byte.

Jag härdar ut. Det planar ut. Jag kan fortsätta.

Väl nere börjar jag omgående. Röjer hela loftet. Öppnar fönstret och bara kastar ut all skit. Sopsäck efter sopsäck. Rensar ut förrådet. Hivar ut micron. Kastar kläder, gardinstänger, tavlor, trasiga leksaker, målarfärgsburkar, hyllor, möbler. Ut med skiten. Ut. Bort. Dammsuger. Putsar fönster. Skurar golv. Jag är manisk. Helt galen.

Sakta men säkert släpper han taget, Mr Ångest. Jag ser hur han går upp mot skogen och försvinner  in bland träden. Hej då.

Sätter mig i bersån med en kall Hof och känner livet återvända. Trycket släpper. Jag andas och känner att det går. Det går att andas igen.

Det är över.

För den här gången.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: