Döden, döden, döden. Och livet.

Det är fredag, sitter ensam i soffan och jag tänder några ljus för jag älskar levande ljus. Och lågor och öppen eld. Helst brasa, helst utomhus, när det tar sig rejält, gärna på gränsen till livsfarligt. Älskar “på gränsen till livsfarligt”.

Ikväll får jag nöja mig med de tysta ljuslågorna som står där bredvid teven, alldeles stilla. Som en förnimmelse av verkligheten utanför betongen, en vag koppling mellan mig och de fyra elementen (ej lägenhetens fyra: kökselementet, det lilla i badrummet, vardagsrummet och i ungarnas rum – utan mer det basala, NATUREN som vi säger). Läser ibland om partiklar. Fakta om att luften i rummet blir livsfarlig att andas in när man har stearinljus tända. Men jag skiter i om jag dör tidigt på grund av partiklar. Kanske jag lever några extra år bara på ren vackerhet, tack vare ljusen? Blir svårt att bevisa. Min överlevnad kan ju ha varit ren genetik?

Jag omfamnar partiklarna. Älskar “på gränsen till livsfarligt”.

Lever hellre så. You lose some, you win some. Orkar inte räkna ut hur fan det förhåller sig. Hur förlorandet står i paritet till vinnandet. Så många parametrar i det där. Plus: om döden räknas som slutet så förlorar vi väl i slutändan allihopa ändå.

Jag ska inte sätta mig på höga hästar, för när dagen väl är nära så blir det nog inte så jävla skojigt, jag hajar det. Men om jag så här dags i livet ändå sätter mig på en liten ponny, så vill jag säga: jag är inte särskilt rädd för att dö. Vissa dagar känner jag nästan lite att LET IT COME. Inte så att jag frivilligt kommer släppa taget, tvärtom, jag har alltid haft mycket svårt för auktoriteter. Kan tänka mig att jag kommer kunna vara rätt seg på sluttampen, när den nu kommer.

Så. Det är antingen det – eller: poff. En dråplig död. Den värsta sorten. “Hej då, vi ses ikväll!” och sen falla ironiskt utför en alldaglig trappa. Eller “Jag ska bara… [insert något meningslöst]” och sen poff. Jag kan tänka på den sortens olika dödar tills jag gråter nästan ett helt toarullesnytningsberg. Alldeles nyss så levde man och hade grejer för sig och planer och framtid och så VIPS är det bara slut. Det är för sorgligt. Ett helt liv som bara tar slut på en jävla sekund. Det kan ju inte vara meningen att det ska vara så? Jag tror alla de dödarna finns för att statuera exempel. Jag vill nog helst inte vara ett exempel. Jag vill hinna säga hej då. Eller blir det alldeles för mycket Hollywood? Jag vill inte vara en film.

Nej. Jag är inte rädd. Men jag är inte så sugen på att knalla vidare just nu heller. Har så sjukt mycket att göra, nämligen.

Men om det ändå skulle ske. Om det ändå blir så att jag faller ironiskt eller “bara ska hämta skålen i översta skåpet” så vill jag bara ha det sagt: jag var inte rädd. För jag var nog förmodligen mitt uppe i något som jag tyckte väldigt mycket om.

Eller – jag VET att jag var uppe i något som jag tycker väldigt mycket om, för jag är det varje dag. Det här med att leva, jag när uppe i det. Alltid är det nåt att hålla på med. Aldrig passar det att dö.

Men om det ändå sker… mig, dig… se till att du var mitt uppe i något.

Livet till exempel.

Obehagligt att läsa om döden? Provocerande? Obekvämt? Ja. Fy. Men. Vem har sagt att det ska vara behagligt att leva?

Döden däremot. Den bara kommer ju. För att stanna. Sen vet vi inget.

Och. Betänk: den är nog ändå alltid värst för dem som blir kvar.

Köp Efter Morris här: