En ny sorts söndag

Jag har inte haft äkta söndagsångest sen jag gick i gymnasiet. Jag hatade skolan då. Jag vantrivdes i tre års tid. Inte bara under de timmar jag var där, utan även all övrig tid, eftersom samtliga dygnets timmar liksom förorenades av vantrivseln. Tre års olust. Och en hel del skolk av ren självbevarelsedrift.

Under de 3,5 åren jag haft mitt jobb, som jag sen i tisdags inte längre har, har jag aldrig haft ens lite söndagsångest. Faktiskt. Det har varit stressigt många gånger, men aldrig förknippat med obehag. Aldrig haft en känsla av att jag inte orkar gå dit. (Skilsmässoångesten räknas inte här. Den hade inte med jobbet att göra.)

Imorgon lämnar jag barnen och har sen en vecka av, vad som känns som, ett oändligt antal timmar. Tomma timmar. En del fyllda också, men många tomma.

Konstrasten mot livet som det såg ut tidigare är nästan inte ens trovärdig. Då uppskattade jag om David tog barnen ner på bakgården så att det blev möjligt att duscha utan nån som drog upp duschdraperiet eller stod och bankade med en smurf på badrumsdörren. Nu skulle jag kunna ligga i badet till nästa söndag.

Sen blev livet varannanveckasliv. Varannan vecka – varenda minut fylld med övermänskligt ansvar dygnet runt, utöver jobbet. Det är du som ska ta alla nattvak, alla tröstningar, alla konflikter, alla diskussioner, alla måltider, all uppstyrning med lekkamrater, skola, dagis, väskor som ska packas, aktiviteter som ska styras upp, ta varenda litet beslut om uppfostringsvägar att gå. Allt hänger på dig. Varannan vecka tvärtom – dekadens och gränslöshet.

Och hela tiden, oavsett tillstånd, så önskar man sig bara en sak – mer tid.

Snart är det måndag, början på en vecka med 168 timmar, all to myself. 168 timmar att fundera över framtiden. Tid att se mig själv i ögonen. Hjälp.

Det här är en ny sorts söndag. Imorgon börjar ett nytt sorts liv.

Men det är fortfarande mitt.