Jag hade varit i lägenheten i stan i cirka 45 minuter innan jag blev uttråkad.

Uttråkad kanske inte är rätt ord, känslan drar nog mer åt meningslöshet. Jag saknar trädgården och ljuden, de oväntade, det som hela tiden förändras. Naturens röst, det språket med alla sina dialekter och toner. Skogen som gör sig påmind och överraskar. Inatt såg jag till exempel en lysmask! Som en enda ensam klargrön stjärna mitt i gräsmattan. Kunde inte sova på flera timmar efter det.

Lysmaskar alltså! Finns de ens? (Ja, och jag vet att det är en uräcklig långformad slags skalbaggefluga, men vem fan är inte det egentligen?)

Här i stan finns inget att titta på mer än rummen. Ska man se något levande behöver man antingen stå och glo in i nån grannes lägenhet som ett psyko. Eller öppna vardagsrumsfönstret och hänga ut sig över gatan där folk gör i princip en sak: går fram och tillbaka med olika hundar.

Vill man ha omväxling kan man öppna fönstret åt bakgården istället. Där gör folk också bara en sak – går till återvinningsrummet – men det kan vara lite spännande att se hur olika personligheter bär sig åt med sina kassar och kartonger. Ihopvikarna stirrar buttert på kartongjonglörerna. Än så länge har jag inte sett dem som ställer dit möbler och stekpannor och lite annat de vill bli av med? Förmodar att de främst är nattaktiva för att inte tas på bar gärning.

Jag har redan sett fem återvinnare och åtta hundpromenader och nu räcker det. Ta mig tillbaka till suset och tranorna, surret och knakandet. Gräset som rasslar, den ostörda himlen som skiftar bilder och färger som en filmduk.

Låt lysmaskarna slå ut om natten, överallt, som ett stjärnregn i gräset.

Jag ska bara tvätta några tvättar först.

Och gå med återvinningen.

För jag har ju ingen hund.

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: