Jag slog mig ner i gräset med benen i solen och skulle öppna locket på laptopen, men det gick inte. Jag försökte åtskilliga gånger, tills jag förstod att jag försökte öppna den bakochfram. Så länge sen var det som jag använde den. Flera dagar. Det brukar inte hända.
Nu är fingrarna tillbaka på tangenterna. De känns annorlunda. De känns som små leksaker som jag inte riktigt orkar ta på allvar och jag tror det är bra. För jag måste ändra riktning. Jag har nog vetat det en tid, men inte velat ta i problemet för vem vill ta i problem när solen står högt och alla ska vara fria och lediga och lyckliga?
Okej. Jag säger som det är medan jag är modig nog att erkänna det: jag har haft för mycket att göra. Nej, ingen behöver säga told you so, för det blir så himla tråkig stämning då. Jag vill istället prata om hur bra det kan vara att ha för mycket att göra – och sen inse det. Kontrasterna ni vet. Vågrörelsen på torra land.
Så här gick det till: jag oroades av att inte lyckas med nåt, så jag dubblade antal saker på agendan i tron om att det, rent procentuellt, borde innebära att något överhuvudtaget blir bra? Så resonerade jag – och tyckte det var logiskt.
Nu är det tyvärr inte så det funkar. Rent procentuellt riskerar man istället att mista hela stycket, vilket utgör 100% – av allt.
Tack o lov insåg jag detta i rättan tid på grund av klok innerst inne under alla lager av prestationspanik och bekräftelsebehov.
Eller. Egentligen var det väl M som insåg det (för han är klok även längst ute och verkar helt befriad från både prestation OCH bekräftelsebehov som den enda människan på jorden, bland annat därför jag gifte mig med honom). Han har, naturligtvis, vetat det hela tiden, men, som han, med väldigt mild och pedagogisk röst sa igår i bilen: “Det är lite svårt att stoppa dig ibland.” Jag såg ut över fälten som vi passerade och tänkte att jag inte skulle börja gråta. Varför är jag sån här? Jag är så innerligt trött på att vara jag.
Sen såg vi en fasan gå över vägen och när jag ser random djur måste jag alltid söka efter den symboliska betydelsen av just det djuret (ja, jag är trött även på den sidan av mig själv). Och jag tar bara hänsyn till de braiga delarna av det jag hittar.
“Fasanens symbolik tros inspirera individer att utnyttja sina unika egenskaper och talanger för att skapa ett tillfredsställande liv.“
Detta i kombination med att jag, mitt i en glassbeställning, plötsligt tappade mitt trollslände-halsband… det gick av (trollsländan är symbolen för vårt gemensamma bolag Nitwit, för den som undrar). Kedjan brast. Sländan föll långsamt ner i min hand. Detta – i kombination med att jag anlitat en agentur för mitt författarskap och, efter ett väldigt innehållsrikt manusmöte (annat sätt att säga svårt, kritiskt, känslomässigt tungt men lärorikt på sitt sätt…), inser att om jag ska fortsätta skriva böcker. Om jag ska ta mig själv på allvar. Om jag ska ge författarskapet en ärlig chans. Så finns det bara en väg.
100% fasan.
Jag har massor kvar att lära, jag står vid ett vägskäl – antingen kan jag bli genuint bra på detta eller så kan jag fortsätta på halvfart och inte anta utmaningen på djupet. Under ett par dagar vacklade jag. Klarar jag detta? Vill jag detta? Har jag det i mig, det här förbannade skrivandet som jag älskar och hatar?
Trollsländan har fallit, fasanen har landat.
Jag måste fokusera. Det måste vara jag och dessa besynnerliga leksakstangenter en tid framöver. Det är en gravids och ack så subtil förskjutning inuti. Men ibland är det det små rörelserna som ger de allra största effekterna, fråga vem som helst som till exempel har rehabat en ischiasproblematik…
Jag säger som sist samma sak hände – det här ska aldrig hända igen.
Lutar mig tillbaka. Blundar en stund.
Och när jag öppnar ögonen igen är det dags att börja om.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer