Tempot på jobbet just nu är… hur ska jag säga… Högt. Stresspåslaget blir kännbart redan i hissen upp till kontoret varje morgon. Om det inte vore för mina underbara kollegor så hade jag nog givit upp. Men nu gör jag inte det. För de finns där och jag är övertygad om att vi grejar det här ihop.

Men även om min övertygelse är stark så har jag även ett privatliv. Det är rätt många som har det, har jag upptäckt. Och när stressen inkräktar där så är det läge att agera och hitta knep. Idag beslutade jag mig för att helt släppa jobbet  när jag är med barnen. Helt. Jag kan ändå inte lösa webbproblem samtidigt som “gubben i mig” går lös på inredningen och Julian vill prata om skillnaden mellan rött och blått i valtider. Nej. Det går inte.

Och sen allt annat.

Ikväll tog jag bilen och körde över till M för att äta middag med honom och hans barn. Kom dit med magsyran i gomseglet och åkte hem med ett lugn i kroppen.

Jag var tjugofyra när jag träffade David, nu är jag trettiosju (i fjorton dagar till). Då var det olikheterna som triggade. Nu är det likheterna. Och likheterna gör mig lugn.

Ikväll pratade vi (parallellt med Lego Star Wars-spel och ritande barn vid köksbordet) om tiden som går. Att fylla år. Ångesten inför att bli äldre och vad man borde priortiera för att bli lycklig dessa dagar och år man har kvar på jorden. Och så kom ett citat upp. Och när vi pratat runt en stund så visar det sig att det kommer från en pjäs som betytt absolut mest för mig av alla pjäser jag någonsin spelat (jag har spelat teater en gång i tiden, you know…). Samma känsla för samma text. Samma fascination för samma fenomen.

Vi log. Tittade varandra i ögonen och log. Gjorde annat. Stannade upp. Tittade på varandra. Log.

Stressen försvann plötsligt och lämnade plats åt det som är viktigt. Det som är beyond.

Och imorgon åker vi till landet ihop.

Alla sex.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: