Det enda som INTE har kramp i mitt liv just nu är själva kroppen. I övrigt har jag tänk-kramp, skrivkramp, andningsstillestånd, intelligenskramp och allmän panik för att jag inte är tillräckligt av nåt. Läser för lite, surfar för mycket, dricker för lite (ingenting faktiskt – but why?), lever för tråkigt och den enda gången varje dag jag njuter på riktigt är när jag går och lägger mig.

Jag undrar hela dagarna: vart har jag tagit vägen?

Och sen hittar jag mig själv under nån skivstång eller med nån hantel dinglande i handen. Eller stående framför en gymspegel för att kolla att ryggen är riktigt rak när jag för trettionde gången squattar (heter det kanske) upp en tiokilosvikt med lårmuskler som ber om nåd. Det enda stället utöver sängen som funkar nu är gymmet.

Så jävla synlig. Annars – Mållgan hela dagen.

Allt annat för tillfället: kramp och oduglighet. Nedläggningshotet vilar tungt över alla vakna timmar. What’s the bloody point? Alla hatar och bråkar och gnäller och klagar och on top så svävar Bowie vidare i all sin ljuvlighet. Odödligheten är härmed helt och fullkomligt utplånad en gång för alla, vilket innebär att exakt vad som helst kan hända när som helst.

Och jag står vid spegeln och funderar på varför mitt introverta jag vill lyfta tyngre, bygga starkare och kräva mer av mig själv. Maximalpressa.

Kontroll, blir det enda vettiga svaret jag har. I kaoset – mitt eget och omvärldens – är kanske kroppskontroll det enda sättet att möta ångesten och erbjuda ett riktigt motstånd?

Innan jag skilde mig var gymtimmarna ett försök att bygga tillbaka attraktionskraft och yta – om jag blir snygg kanske jag syns igen? Patetiskt och uppoffrande, men hey, be nice mot mig själv. Jag hajar exakt varför jag gjorde det. Vem vill vara osynlig? Vem gör inte allt för att slippa försvinna?

Idag handlar allt om något helt annat. Nu handlar det om muskelstyrka. Om att jag är förbannad och om att jag ser ett mönster – nermalda människor är lättare att trycka ner och forma. De är lättare att skrämma och jag vill inte vara rädd.

Jag bygger inte för dig eller dig eller dig – jag gör det för mig. För fan.

Kroppen och skallen som en liten men intensiv och jävligt användbar kedja. Kort men effektiv och påverkbar. Två oskiljaktiga länkar som stärker varandra – faller en faller den andra. Stärks en, stärks den andra. En smitta och varje gång jag lägger på ett halvt kilo kommer jag ett steg närmare mot att ta över världen.

I alla fall min egen lilla värld där krampen härskar över samtliga celler just nu.

Idag la jag till ytterligare några hekto på skivstången. Det här är det första läsbara jag skrivit på veckor.

Kom igen nu kramphelvete. Släpp nångång då så jag kan börja leva igen.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: