Så underbart att se den där blonda sjuåringen med det långa håret. Lutad över en teckning och med yttersta koncentration ritar konturerna av…. Darth Vader. Of course. Så underbart att återigen få slå på normalläget, “Väskan, Julian…”, “Vantarna, var har du dem?”, “Är det här dina sockor?”, “Men den här är ju alldeles dyngsur!”. Så underbart att gå hand i hand till dagis och ha förmånen att få plocka upp den sötaste (och för dagen troligen även den snorigaste) ungen på hela plejset.

Gå hem ihop. Bara sådär. Som om inget hade hänt. Prata om veckan som gått. Prata om den som ska komma. Den vi har tillsammans.

Sen blev det allvar. Handla. Tvätta. Ugnspannkaka. Räkningar. Tomma flyttkartonger. Magont. Matthet.

Men snart blev det roligt och väldigt oseriöst igen. Rufus skulle “hjälpa till”, som det heter, och ramlade ner i pannkakssmeten upp till ena armbågen. Honom gjorde det inte så mycket, han var rätt nöjd. Han slickade intensivt av handen och sög en stund på tröjan. “Gott, mamma”. Smeten blev eventuellt lite snorig.

Nästa gång jag kom in i köket hade han fyllt ett dricksglas med smet och stod och drack ur det. Jag kunde inte sluta skratta. “Gott, mamma. Jättegott!”. Skitgott. Pannkakan blev i alla fall god, om än ovanligt tunn.

Nu sover de och jag sitter här och fascineras över hur snabbt man kan växla mellan två typer av liv. Jag känner att det här dubbellivet har stor potential och ger många möjligheter.

Nu ska jag till exempel utnyttja möjligheten att äntligen få hänga en tvätt. Som jag har längtat.

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: