– Mamma. Om jag får barn och sådär när jag blir stor. Då kommer jag liksom ändå vara jag. Fast med barn.

Och så kastades jag tillbaka till mig själv. Innan barnen. Hur jag hade så svårt att få ihop de olika jagen. Hur jag på något sätt trodde att jaget före skulle vara helt frigjort från jaget efter. Att jag skulle vara en helt annan, med andra behov och helt ny syn på livet.

Så är det inte, vet jag nu. Inte alls. Jag fortsatte att vara jag, rakt igenom.

Ändå. När jag stängde dörren imorse och följde barnen till skolan och dagis så kom den konkreta känslan; hur fan hamnade jag här? Hur gick det till? Så långt ifrån min egen dåtida framtidsbild. Och vad hade jag för bild? Varför hade jag den? Hur har det färgat hela mitt sätt att tackla de senaste årens kaos?

Jag såg en liten person som gick till skolan och drog vanten i snön på staket och häckar på vägen. Som sjöng för sig själv. En som tyckte att ren lycka var att springa i pyjamas i trädgården ljusa sommarkvällar och som låtsades att hon kunde flyga när hon hoppade i gigantiska snöhögar från bodtaket (rent fysiskt kan man väl säga att jag faktiskt gjorde det). En som låg i fören på pappas båt, med handen i vattnet och försökte fånga skummet på svallvågorna. Det lena vattnet mot handen. Mellan fingrarna. Jag gör det fortfarande ibland när jag åker pappas båt (även om jag förändrat mina krav på badbar vattentemperatur med ungefär 80%). Som älskade spänningen i att meta (på den tiden fick man alltid napp förr eller senare) och att somna till ljudet av knarrande rep och vågkluck. En som gjorde egna blodiga deckarhistorier i mörkret om kvällarna och som var himlastormande kär i Patrik. En som hade allt. En som saknade inget.

Nu. Ikväll. Saknar jag mina barn. En saknad så intensiv att den måste räknas som kompensation för en hel barndom som hade allt. En saknad som sliter och drar och blir väldigt fysisk. Som får mig att lukta på deras kuddar och vika deras nytvättade kläder med lite extra kärlek. Som jag önskar att de där små kläderna kunde gå omkring här inne just nu.

Det är inte ett dugg synd om mig. Jag har fått många mysiga erbjudanden ikväll. Det är mitt val att vara ensam. För det är det enda jag orkar. Gå ner i det och vara där, är den enda vägen. Så kan jag komma ut på andra sidan.

Vid min sida i soffan sitter den där frågan som sällskap; hur fan hamnade jag här?

Köp Efter Morris här:


Prenumerera på nyhetsbrevet: