Jag minns att vi valde Ghostbusters II på Netflix. Jag minns att vi hade ätit rimmad lax och dillstuvad potatis till middag. Jag minns att jag hade köpt säsongens första julmust till ungarna och att jag själv fick ett glas ekologiskt rödvin till middagen.
Framför filmen somnade jag djupt eftersom det var fredag. När jag vaknade var det svart i lägenheten och helt tyst. Jag reste mig och tittade ut i mörkret. Ingenting var sig likt och en stark känsla av obehag spred sig i kroppen. Var är barnen? Varför är det så tyst? Vem blåste ut stearinljusen?
Plötsligt fylls det lilla vardagsrummet av ett skarpt grönt ljus. Väggar, tak, golv. Blicken bländas och hela kroppen sugs bort mot balkongdörren som står öppen. Det drar och sliter i alla leder, i huden, håret fladdrar som en flagga och armarna vrids uppåt som en skruv.
Hela jaget följs med och skruvas uppåt, mot den svarta himlen.
Som en evig piruett genom natten. Som en vass korkskruv genom luften, genom tiden, upp i evigheten.
När jag spränger atmosfären med mina fingertoppar är ljudet öronbedövande. Det river mitt inre i två delar och det som en gång var en kropp löses upp och sprids som ett fint damm mellan stjärnorna.
Kvar är en medvetenhet om att jag är alldeles för långt hemifrån. Att jag borde ta mig tillbaka. Att barnen behöver frukost och att jag har en text kvar att skriva. En. Eller flera. Kanske många tusen till.
Men jag är bara ett betydelselöst damm som är väldigt långt borta.
Nu tror ni att jag vaknade. Vaknade på soffan av att filmen bytts mot en malande Skalvan. Ni tror att jag stapplade upp, borstade tänderna på ena ungen, bad den andra att sluta spela, plockade undan i köket, stirrade tomt framför mig och önskade mig långt bort, blev håglös och otacksam och tyckte att det ju inte var så här det skulle bli.
Men, nej. Så var det inte. Så blev det inte.
Titta upp.
Jag är fortfarande där uppe.
Och jag har ett helt nytt perspektiv.
Ingenting blir sig likt igen. Någonsin.
Köp Efter Morris här:
♡