Individualisten

Jag har blivit polare med löpbandet. Jag är inte livrädd längre, men jag är alltid helt snurrig i flera minuter efteråt. Det är på nåt sätt konstigt att marken rör sig åt ett håll och jag bara liksom förväntas röra mig åt det motsatta. Det är något hotfullt över det. “Spring för i helvete, annars blir det som i klippen på Americas Funniest Homevideos!”. Jag lyder. Jag springer som en galning, för att inte göra bort mig.

Cyklarna är inte så kluriga egentligen, saknar eventuellt den där feelingen av vinden i håret i en nerförsbacke. Men man kan blunda och cykla samtidigt på de här cyklarna. Det gillar jag. Det finns flera fördelar. Till exempel slipper man se den fåniga hjärntvätts-textraden som rullar på styret. Typ “Träning är livet, det är så underbart och fantastiskt och bra för ditt hjärta”. Fuck off.

Och sen maskinerna. Där är jag like this, med vissa. Andra håller jag mig jävligt långt ifrån. Jag är lite orolig att jag aldrig kommer ut ur dem om jag väl lyckas ta mig in.

När jag satt och blundade på en cykel idag kom jag på, rätt var det var, varför jag trivs på ett gym. Jag kan inte träna i grupp. Jag kan inte med känslan av att göra något samtidigt som alla andra. Jag får Hitlerjugend-känsla av många som gör samma sak på samma gång. Friskis är halleljuja. Det är hjärntvätt. Det är masspsykos. Och så börjar man jämföra sig med andra och sen går det bara utför. Och jag klarar inte många svettiga människor i grupp.

Jag gick igenom mitt sportförflutna (det gick ganska fort kan jag avslöja). Badminton. Tennis. Slalom. Springa. Golf – nej, jag bara skojade.

Individualist. Javisst. Jag gillar lagsporter om det ingår en boll och om jag får göra mål och få cred för det.

Individualist. Bekräftelsebehov. Javisst. Oändligt. Jag är inte helt insiktslös ska ni veta, jag har till exempel hygglig insikt i varför jag skriver här vareviga dag.

Men jag har också behov av att prestera för min egen skull. Inte för andras. Jag sitter inte på den där cykeln för att någon ska stanna och säga “Fan, vad snyggt du cyklar”.

Varför sitter jag där då?

Ja. Fan. Varför? Lite för att jag fortfarande är arg. För att det är skönt. För att det vore dumt att inte göra det nu när jag har tiden.

Men om jag ska vara helt ärlig, främst för att jag älskar att äta. Måttlöst.

Frosseri kan omöjligt vara en av dödssynderna, det måste vara den underbaraste och mest individualistiska sysselsättning som finns.

Köp Efter Morris här: