Igår hade vi fest på jobbet. Trerätters god middag. Efter ett par glas vin har man närmare till vissa beslut än om man varit helt vinlös. Därför fann jag mig plötsligt sittande på nån slags ersättningsbuss på väg hem till M. Fast jag skulle åka hem. Den ursprunliga planen genomgick en snabb metamorfos.
Bussen stod stilla länge. Jag satte mig trappan längst bak för jag orkade inte stå. Numera har jag ett block med mig alltid. Så jag började skriva. Bussen stod. Jag skrev. Bussen rörde sig fem meter. Jag skrev. Bussen stängdes av. Jag skrev. Folk gick på tills det inte fanns en kubikcentimeter kvar. Jag satt och satt. Och skrev och skrev.
Ibland tittade jag ut över Slussen (man får ett oväntat perspektiv på världen när man intar nya utsiktsplatser). Folket. SL-personalen i knallgula västar som tillrättavisade småfulla förvirrade människor som bara ville hem. Medan jag gjorde det så insåg jag att jag inte ens var det minsta irriterad på situationen, på krånglet med extrabussar och kaos. Jag bara satt där och accepterade. Bara satt där och tyckte att det är väl bra att de bygger en Citybana som är klar 2017. Och det är ju fantastiskt att de erbjuder något som ersätter t-banan och egentligen hade man lika gärna kunnat ta en skön promenad. Satt och kände att jag ändå inte kunde göra något åt situationen just då. Och vad spelar tio minuter för roll? Med perspektiv.
Fatta. Hur bra måste jag inte må EGENTLIGEN? Är det ens möjligt att vara så harmonisk? Normalt sett är min övertygelse att SL uppfanns endast för att hålla irritationen levande hos mänskligheten.
Några timmars harmoni då och då vad spelar det för roll? Med perspektiv.
Det spelar stor roll. För mig. Som inte trodde att harmoni var för mig längre.
Och, ja. Jag är säker på att det är jag som förändrats.
Inte SL.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer