Hasta hem till ljudet av “Jag är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig…”. Från två håll, det ena lite lägre men båda från ungefär midjehöjd.
Eftersom jag inte är helt perfekt, så hade jag, just denna dag, inte alls tänkt på begreppet middag. Att gå förbi ICA var inte att tänka på, eftersom jag även hade en inre röst som komplettererade de yttre och som skrek “Jag är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig…”.
Som det geni jag är, hade jag vid något snillrikt tillfälle fryst in färdig köttfärssås. Räddad av mig själv liksom, fast bakåt i tiden. Superhjältefeeling på den. Jag använder mina superhjältekrafter och gör exakt allting på en gång – tinar köttfärsen, kokar pastavatten, skär grönsaker, river parmesan – som om det gick på snabbspolning.
Rufus kom in med sitt Nintendo.
– Du måste hjälpa mig mamma. Man måste köra jättefort här och jag kan inte det.
– Nej. Jag gör mat här. Jag måste se till att allt blir klart nu. Spelet får vänta.
– Men… Se och se. Vaddå se? Du har ju TVÅ ögon och TVÅ händer, eller hur? Du kan göra både och, mamma!
Okej. Mina superkrafter är inte helt utvecklade än. Jag kommer igen när jag kan tina köttfärs, koka pastavatten, skära grönsaker, riva parmesan OCH spela Nintendo.
Och på Nintendo måste man köra jättefort.
Piece of cake för en superhjältinna.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer