Ett litet steg för mänskligheten, men värsta klivet för mig. Jag gjorde det. Jag åkte ner.

Satt kvar i bilen en stund när jag svängt in på tomten. Laddade. Svarade på några sms som kommit på nervägen, alla ni omtänksamma som så väl förstår vad ett styrkesms kan betyda när allting är så skört det kan bli. Tack. Tack vare er öppnade jag till slut dörren och stod där, mitt på min egen gräsmatta. Bland snödropparna. Doften. Suset från skogen. Lugnet.

Och så rann allting ut, ner i den mossiga gräsmattan. En frihetskänsla och en framtidstro som virvlade omkring, inuti och utanpå. Det här stället är fan mitt. Mitt och barnens och jag tänker aldrig någonsin låta det förflutna äta upp framtiden.

Sen tog det praktiska överhanden. Jag packade hans saker, kläder och stövlar i kassar. Och jag kände ingenting. Ingenting alls. Sen möttes jag och pumpen, som i en duell i gryningen. Pumpen vann kan jag säga. Så för tillfället har jag inget vatten. Mycket retligt. Men jag ringde till pumpaktuen i Trosa och experten trodde att det sitter någon ispropp på vägen upp till brunnen. Det är bara att vänta på värmen och försöka igen. Som med så mycket annat.

Så jag krattade istället. Klippte grenar och gick mest runt i största allmänhet och njöt av den uteblivna paniken och gråten som aldrig kom.

Den mest fruktade dagen ligger nu bakom mig. Det måste vara värt ett glas champagne?

Ja, det är det!

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: